Jag har insett att jag inte kommer somna. Istället fyller jag min säng med böcker och skålar som brukade innehålla yoghurt, fast den känns ändå hemskt stor. Lite för stor. Men det är inte storleken som är problemet, det är aldrig det. Det är tomheten som stör mig. Och den är alldeles för tom, trots kuddarna och täckena, och böckerna, och skålarna.
Om man ska öppna fönstret måste man släcka lampan. Jag hatar myggor. Jag hatar ljud när man ska somna. Kan inte somna till dem. Förutom andetag. Fast ibland hatar jag andetag också. Ganska ofta, faktiskt. Av allt som finns är nog hjärtslag det som håller mig vaken längst. För att jag inte kan sluta lyssna. För att det känns som om det är där alla svar finns, och om jag somnar så kommer jag missa något fantastiskt. Men det finns inget sånt ljud i mitt rum. Det är tyst. Förutom surret från en mygga och ljudet av tangenter som trycks ner. Så jag släcker lampan och öppnar fönstret. Luften är kall och fylld av rök. Cigarettrök från grannarna som suger in den för att glömma att deras liv är fyllt av klimakterieångest och klagomål. Kylan är mer störande. Röken fyller mina lungor och doften sätter sig längst in, där där lyckan bor. Jag har varit hemskt kall under de senaste dagarna, på det där sättet som gör att man fryser hela vägen in, till det som kallas själen. Men värme kommer med hjärtslag, och i mitt rum hörs bara myggans surr och klickandet av tangenterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar