Bye bye Pink&Orange, welcome back Green&Brown

Jag var tvungen. Jag vet att alla tycker att den här färgen är ful, men det bryr jag mig inte ett piss om faktiskt. Tycker att skogsgrönt är det finaste som finns. 

Helgen består av skypedater, photoshoots, middagar, rödvin, och workshops. Och sömn. Låt oss inte glömma sömnen. Mina ögon har pulserat och blivit suddiga hela veckan för att jag har låtsas som att kaffe kan ersätta den. 

sometimes i think that i'm lucky, and other times i don't, but most of the time I just think that: i'm lucky that i don't have all the power in the world so i can't fuck everything else up.

Så var ledigheten slut. Påriktigt. Vaknade efter 4 timmar sömn och insåg att jag redan borde sitta på bussen till jobbet. Hoppa upp ur sängen och det första jag gjorde var att sparka in foten i sängbenet. Har haft ont i tån hela dagen.

Och det regnar ute. Men trillar tillslut in på kontoret, och tre av mina underbara kollegor kommenterar på hur stört trött jag ser ut ((och folk säger att tjejer bara "tror" att det ser helt förstörda ut utan smink. HA!)) Häver i mig kaffe medan det känns som hela min livmoder försöker tränga sig igenom mitt skin och jag vill kräkas. Ja, jag tänker skriva om min mensvärk, för jag brukar vanligtvis inte ha någon, så tycker extremt synd om mig själv den här veckan. Och sen när jag kommer till mitt skrivbord är det helt överfullt med papper (jag-kan-inte-ställa-ner-min-kaffekopp-fullt). Och i min inkorg ligger 139 mail och väntar. Jaha. Påsken var ju fin i alla fall. Äter soppa till lunch och dubbla panodil och sen inser att jag måste springa till bussen för att hinna till skolan (hann städa undan allt från påsken, effektivt!) och jag vill på riktigt bara lägga mig i en boll och gråta och spy. 

Men sen, sen, sen, sen (nu ska jag sluta klaga), en halvtimma in i lektionen eller något, sitter jag där mer uppspärrade ögon och skäms för att jag inte ville gå från början. För min skola är nog seriöst den bästa i hela världen. Och sen går de nästa tre timmarna helt stört fort. Och på väg hem går jag och ler som en tönt. Och sen inser jag ännu en gång att jag är helt kär i Oslo. Och skolan. Och att det ligger regn på gatan, men det håller på att bli vår. Och hela livet är ganska jättevärt. Okej, inte hela, men mycket av livet. (Jag tycker därför det är nödvändigt att klaga först, för att sätta perspektiv på saker och ting. Väldigt positiva människor kan vara hemskt påfrestande.) Och vi har världens bästa tema i läxa till nästa gång och jag är sjukt inspirerad! 

Fast nu ska jag duscha och sova och inte snooza imorgon! Natti!

Never, ever, ever a no-lifer

Jag kom tillbaka till Sverige i dag. Och det snöar?! Varför? Jag förstår inte alls. Berlin var i alla fall helt fantastiskt och jag vill bara hoppa på ett plan tillbaka med en gång. Men mer om det sen. Ska spendera påskhelgen hos morfar, med mamma och bror. Mätt som en köttbulle. Fast det händer inte så mycket här. Bara typ... sånthär:

Jag förstår inte ens hur man kan bli rastlös så snabbt. Jag har ändå sovit stora delar av dagen. Men så är det och så har det alltid varit. Och facebook undviks som bara tusan efter att inte ha haft internet på hela veckan. Nu ska jag gå och njuta lite av min familj. Ha en fin påsk!

Insomnia // Clinomania

Det här med sommar tid vet jag inte helt vad jag tycker om. Jag kommer typ inte upp på morgonen... och kan inte sova på natten, så går runt som en ett lik på cola. Men jag är iallafall frisk nu! Och det är nästan sommar i Oslo. Älskar det! Och jag borde packa. Och städa. För på söndag drar jag och Signe till Berlin! Ska spendera lönen som kommer imorgon på 273 fina trosor, typ. Och öl. Och sen kommer jag sakna Oslo lite sådär lagom mycket tills jag kommer tillbaka igen (ja, jag har börjat sakna det när jag inte är här. Riktigt jävla fint känns det)

Medan jag packar tycker jag att ni ska kolla på den här videon! Den är så otroligt mycket för cool för att ens existera och vara påriktigt:

lurviga strumpor, apelsiner och dubbla täcken

Jag har sovit ungefär 92 miljoner timmar de senaste två dygnen. Så himla tråkigt. Känner mig alltid så galet ensam och värdelös när jag är sjuk.

Grönsaker, kaffe och tonfisk

Segar sönder hela dagen. Mitt hår är helt urtvättat och himlen är extremt grå, så jag och Signe har bokat hotell i Berlin idag. Peppen! Men nu måste jag springa och köpa nya minneskort innan butikerna stänger, haha! Och innan dagens planer börjar ta plats. Har exakt 48 minuter på mig innan jag ska vara på en shoot! Det ska jag nog hinna! 

Ha en fin lördaaag!

Kaffe och choklad för att klara av att fortsätta andas.

Var som sagt på skidsemester förra helgen. Fast utan skidor. Lillebror (ja, lillebror, annars får han inte kalla mig lillasyster) bröt nämligen armen när han försökte lära sig åka snowboard. Så lördagen bestod mest av en resa till sjukhuset två timmar bort. Men mys var det. Äckligt kaffe i väntrummet och konstiga diskussioner över en tallrik pommes. Och den helt fantastiska appen "Cat loves camera":

Somnade så fort vi kom tillbaka till stugan och vaknade när efterfesten kom hem. Lagom smidigt! Men det var en helt stört bra helg! Vi kom dessutom på bästa grejen för att fixa efterfest på fredagen. (Man ställer sig på bordet mitt i klubben. Och låter en medbrottsling hålla för ens ögon och när man skriker "STOOOOPP" måste man hoppa ner från bordet, och gå fram till den personen som nämnd medbrottsling pekar på, och ragga upp en efterfest. Enkelt och effektivt.)

Och nu har det gått en vecka. TGIF som tusan! Har haft insomnia i några dagar. Och nu är min finfinaste bror i stan! Så ska bara städa toan (sexigt) innan jag springer på middag hos syster!

Men jag kommer aldrig köpa balsam.

Jag försöker bittert borsta ut mitt hår, men det är för slitet. Och det här med att tona hår som inte ens går att borsta ut vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Men det är mer en nödvändighet än ett val. Precis som glittrigt nagellack och nyrakade ben. En del saker kan man bara inte göra något med, de bara måste få vara.

Be-e-e-e-eitostøøøøøølen-n-n-n-n

Jag ska med en del av mina finfina kollegor till Beitostølen i helgen! Det är en liten by med skidbackar, och sånt som anses vackert av den generella allmänheten. Vi har fixat en stuga för 10, en minibuss och sådär lagom groteska mängder partytrix. 

Egentligen hatar jag att åka skidor, och gör bara struten och får ont i benen, men en insnöad stuga kan man faktiskt inte säga nej till. Dessutom har Gustav lovat att han ska åka med mig i barnbacken, haha!

"du är den enda jag känner som kan vara sådär svartmålad och gråta utan att det rinner."

Jag har försökt skriva något här. Först skrev jag: "om man verkligen inte orkar känna mer kan man alltid kedjeröka tills man svimmar." Men kom på att så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag "Sanningen är att allt är ganska bajs just nu". Fast det kändes inte så givange, och man kommer ju inte så himla långt om man bara går runt och tänker att världen är orättvis och att det inte finns något man kan göra åt det. Även om det är precis så det känns. Fast är. Känns inte bara som det, utan är. Så jag suddade ut det och skrev "quilajwjgrstdklmasc" istället.

Det är inte så himla lätt det här, men jag måste skriva något, för glömmer varför hela tiden. Men tillslut insåg jag bara för att jag inte orkar just nu, och tänker därför avdramatisera det hela, och skriva om cigaretter.

Jag tror helt och hållet på att det är möjligt att ha bra och relationer till allt. Och då menar jag verkligen allt. Sömn, vänner, mat, fotografi, alkohol, sig själv. Till och med cigaretter. Vissa påverkar en mer, andra mindre. Det som är så himla klurigt är bara hur svårt det är att förstå om det är dåligt, eller snarare: att på riktigt erkänna det. Och ta sig ur det. Det är lite som att stänga av varmvattnet i duschen och få kall luft över hela kroppen, man vet att man måste göra det, men man vill inte alls. 

För det är alltid något som är så bra, annars skulle man inte fortsätta. Annars skulle man inte förneka att det var dåligt. Det är svårt att slut röka. För suget kommer och någon står alltid bredvid och andas ut rök. Det är svårt. En enkel lösning skulle vore att bara ta en till. Bara en till, för jag saknar smaken och känslan. Och just då minns jag inget som är dåligt med det, varför vi skulle sluta. Det är bara att springa till 7eleven. Och andas in den luften igen. För det klart det är det man egentligen vill för stunden. Det är det faktum att det är så lätt att ge efter som gör det så svårt. Så svårt för vad är egentligen poängen med att hålla ut? Man trivs bättre med en cigarett i handen. Glömmer bort att det egentligen inte är så himla bra just nu.

Men om man ska sluta kan man inte ta en cigarett ibland. Då går det aldrig. Man måste sluta helt, man kan inte börja om på nytt halvt. Det är naivt och tro att man kommer sluta hetsröka när man är ledsen, men kan fortsätta annars, bara för att man vet att den biten är dålig. Så tiden måste bara fortsätta gå. Utan cigaretter. För det är så lätt att inte orka, för det är så svårt att bryta vanor, men då kommer man dö i lungcancer, eller bara fortsätta hetsröka livet ut. Tiden måste gå så det kan bli bra igen. Sen får man väl se vad man vill. Så jag jobbar över och bokar upp mig fem helgen framåt. Och tänker att sen är det påskledigt, och då kan jag fly. För man måste tänka på annat.

För utan tid kommer det gå sönder ännu mer. Men jag glömmer det hela tiden, och förstår inte varför jag valt det här. Tänker att det är korkat och överdrivet. Men därför. Därför. Saker kommer bli bra sen. Det måste bara få vara lite åt helvete just nu. Fast jag vill inte ens tänka så, för då kommer jag bara gå runt och vänta. Och då kan ingenting läka. Men det tar väl ett tag. Det är ju alltid svårast i början. 

Och sen, om man verkligen inte orkar känna mer, kan man faktiskt kedjeröka tills man svimmar. I alla fall om det handlar om något helt annat än att sluta röka.

Två helger

Imorgon är det 29e februari, aka. extradagen som inte borde finnas, så tänkte att jag skulle sammanfatta mina senaste två helger i några bilder för att kompensera. 

Fia var som sagt här förra veckan. Finaste flickan.

 Ja, så himla fint var det. Ungefär såhär: 

Och så åkte jag till Jönköping nu i helgen. Och det var sammanfattningsvis såhär:

Nej, jag orkar inte skriva något. Inte ikväll. Jag äter ju yoghurt och sånt annat viktigt. 

Och så Doctor Jones, såklart, för det passar in i alla spellistor!

Jag vet inte om du har haft fördelen att möta en så fin människa. Om inte kommer hon stå på Oslo S om två timmar. För att sedan fylla mitt rum med lukten av cigarettrök i en vecka. Kommer behöva vädra mycket. Men det gör ingetingetinget alls! Jag är så galet pepp och glad att nvaejnvirjgilsnglvkge<3<3<3  Ah-yippie-yi-yu ah-yippie-yi-yeah! Ah-yippie-yi-yu-ah!

Och vet egentligen inte varför jag färgar håret rosa, när jag egentligen bara vill att det ska vara grönt.

Min morfar fyller 85 idag! Finaste, finaste morfar. Och tyvärr är vi inte där och firar. Sverigeturen blev inställd. Det enda jag vet är att han har fått en motorsåg. Piggare 85åring får man leta efter! Grattis så jättemycket till honom!

Eftersom jag inte fick äta tårta och kramas hela helgen har jag blekt sönder mitt hår ännu mer, och tonat det igen. Rosa, cerise och lila, denna gång. Vet inte helt varför. Vill mest att den färgen ska ta slut. Och nu har den gjort det! Och jag blev dessutom ganska nöjd! Ha!

Om att ha panik över intagningsprov.

Jag visste att det var det jag ville göra. Jag visste att jag ville börja någonstans. Och det var precis där. Den perfekte platsen. Men sen kom det till det här med intagningsprovet. Intagningsprovet, aka ge oss allt du har, så får vi se om du räcker till och vi vill ha dig. Intagningsprovet som är det läskigaste i hela världen. Men det var ju den enda platsen som kändes helt rätt, så jag försökte sätta ihop en portfolio. För ibland måste man ju våga offra lite, för att komma någonstans. Sa jag satt uppe några nätter och bläddrade och valde och drack kaffe. Och sen var den där, men jag visste inte om den var bra. För hur vet man sånt? Sen skrev jag en motivationsansökan. Och paniksmsade några av mina vänner, för att det var läskigt.

Men jag skickade inte in något. Portfolion låg där i en mapp på mitt skrivbord och stirrade på mig. Och jag skickade inte in den. Jag lät bara tiden gå. Lät det inte exponeras för någon annan. Ville så gärna räcka till så att jag inte ens vågade testa. För det var det enda rätta, och om det skiter sig är det ju ingen poäng att satsa på något, kändes det som.

Men nu sitter jag här med en hög av böcker framför mig. Kurslitteratur för ett års studier på 50%. För jag ringde på måndagen, och frågade om de hade platser kvar. Sen skickade jag in allt. Och på tisdag kväll hade jag ett meddelande på min mobilsvarare. "Har du problem med att hitta hit? Om du ringer mig kan jag ge dig en vägbeskrivning." För intagningsbrevet hade hamnat i skräpposten i min mail. Jag har inte ens berättat för så många att jag kommit in. Jag blir alltid förvånad när folk tycker jag är bra påriktigt. Måste sluta med sånt. Nu ska jag satsa.

Jag har inte förstått det helt ännu. Och det är läskigt och svårt. Som att klä av sig naken framför alla, och låta dem stirra.

21 grader åt fel håll.

Sovmorgon måste ju vara den bästa uppfinningen någonsin. Jag skojar inte. Det är så himla galet kallt, mitt täcke är varmare än promenaden till bussen, och det är hål i alla mina strumpbyxor. Det spelar ingen roll att jag älskar Oslo och himlen är blå och att fåglarna sjunger, just nu är mina täcken det bästa som finns. Men jag måste hinna till IKEA, skruva ihop kläder, och ställa alla böcker i bokhyllan, innan utgången ikväll, så det är väl lika bra att ta tag i mig själv nu. Termosmuggar. 

Men det är läskigt med stora blodfläckar på gatan på söndagkvällar, och bilar som tutar när man går ensam på gator mitt i natten, och hur många blåmärken man får av att åka pulka.

Att säga att städer är himla annorlunda från små, känns ungefär som att säga att det är skillnad på blont och svart hår. Men det är ju så. Det är ju skillnad. Och Oslo, till skilland från Stockholm, suger inte. Jag är lite förälskad i den här staden. Jag är lite förälskad i min nya etta. Och jag har fått världens insperationsboost. Men jag är lite skakig och blåmärkig. Bokstavligt talat.

Skakig för att det har varit helt otroligt kallt i januari. Blåmärkig för att... ja. Jag var och åkte pulka förra helgen. På korketrekken, den gamla bobbanan. Fyra gula blåmärken på mitt högra smalben. Ett enormt på mitt lår. Och två till på mitt vänstra ben. Himla lång backe, det är sju hållplatser med tunnelbanan för att komma upp till toppen igen när man har åkt ner. Och när man kör för snabbt i för stora gupp finns det en stor chans att man flyger av om man inte väger så himla mycket. Då kan man få blåmärken. Har jag lyckats observera. Och det är kanske inte så himla hälsosamt att skratta när man får blåmärken, men ibland kan man inte låta bli. 

Godmorgon, godnatt, och allt där i mitten.

Hej. Massor händer och jag ligger efter i allt. Jag har varit i Linköping. Jag har varit i London. Jag har varit dundersjuk. Jag har spenderat alldeles för mycket pengar. Jag har saknat folk så mycket att jag ringt dem mitt i natten och gråtit. Jag har jobbat. Jag har hittat ett rum och skrivit på ett kontrakt. Jag har stökat ner som tusan i mitt rum. Och jag har glömt bort bloggen helt. Men ska bli bättre. För det är ju ganska kul ändå. Så godmorgon, godnatt, och allt där i mitten, sålänge.