Om att ha panik över intagningsprov.

Jag visste att det var det jag ville göra. Jag visste att jag ville börja någonstans. Och det var precis där. Den perfekte platsen. Men sen kom det till det här med intagningsprovet. Intagningsprovet, aka ge oss allt du har, så får vi se om du räcker till och vi vill ha dig. Intagningsprovet som är det läskigaste i hela världen. Men det var ju den enda platsen som kändes helt rätt, så jag försökte sätta ihop en portfolio. För ibland måste man ju våga offra lite, för att komma någonstans. Sa jag satt uppe några nätter och bläddrade och valde och drack kaffe. Och sen var den där, men jag visste inte om den var bra. För hur vet man sånt? Sen skrev jag en motivationsansökan. Och paniksmsade några av mina vänner, för att det var läskigt.

Men jag skickade inte in något. Portfolion låg där i en mapp på mitt skrivbord och stirrade på mig. Och jag skickade inte in den. Jag lät bara tiden gå. Lät det inte exponeras för någon annan. Ville så gärna räcka till så att jag inte ens vågade testa. För det var det enda rätta, och om det skiter sig är det ju ingen poäng att satsa på något, kändes det som.

Men nu sitter jag här med en hög av böcker framför mig. Kurslitteratur för ett års studier på 50%. För jag ringde på måndagen, och frågade om de hade platser kvar. Sen skickade jag in allt. Och på tisdag kväll hade jag ett meddelande på min mobilsvarare. "Har du problem med att hitta hit? Om du ringer mig kan jag ge dig en vägbeskrivning." För intagningsbrevet hade hamnat i skräpposten i min mail. Jag har inte ens berättat för så många att jag kommit in. Jag blir alltid förvånad när folk tycker jag är bra påriktigt. Måste sluta med sånt. Nu ska jag satsa.

Jag har inte förstått det helt ännu. Och det är läskigt och svårt. Som att klä av sig naken framför alla, och låta dem stirra.