Oändligt många avklippt prislappar.

Heldepp. Skulle pierca mig idag men det gick åt skogen. Sämstsämstsämst. Så har istället handlat underkläder för större delen av mitt studiebidrag. Mådde lite bättre av det. Underkläder är ju också fint. Inte lika fint, kanske, men fint. Kanske finare, beroende på vem man frågar. Min fina nya Hello Kitty håller mig sällskap. Lite sällskap ska man inte klaga på. Förutom när man inte vill ha sällskap utan bara en ny piercing, då kan man klaga.

Men jag har egentligen ändå inte rätt att klaga, för Johnny är så snäll mot mig, så nu ska jag sluta.

Inspirationen befinner sig på fel plats

Jag vill bara att allt ska lösa sig. Men inget löser sig av sig själv. Inget. Så istället somnar jag inklämd mellan kuddar, en värmedyna, min egen kropp och ett element. Och somnar just innan gryningen kommer och vaknar innan solen har gått upp. Det börjar bli mörkt ute. Kanske, kanske att jag orkar lösa några saker idag. Den sista röken finns fortfarande kvar i mitt rum. Men det är den sista. För i eftermiddag går det inte längre. 

Jag försöker fortfarande intala mig själv att en del saker löser sig om man bara klarar av att fortsätta andas.

bild

söndagen.

Sen, till min fasa, kom sista dagen på helgen...

Den började med att jag kom ner för att finna Eirik och Kattis sitta i köket och äta rostat bröd med ost. Egentligen tycker jag inte om vitt bröd med ost på... men ibland får man sug efter saker som man inte gillar annars, så jag slog mig ner och gjorde dem sällskap! 

Och körde vidare på samma spår med att äta saker som jag annars inte gillar. Lillasysters chokladflingor med mjölk. Och kaffe. Men alltid kaffe. Kaffe, kaffe, kaffe!

Sen kom min fina mamma ner och frågade om vi skulle gå på promenad, och det klart vi skulle! Det är så lustigt, för när jag är ute och går i skogen där känns det som om jag alltid är ute och går där, fast det egentligen bara är någon gång i månaden. Det är alltid så mysigt på den lilla stigen... men nu hade de gjort om den. Vet inte riktigt vad jag tycker om det... Den var för bred! Men fint var det, i all fall. 

Sen var det kaffepaus med syster! Höstsolen började titta fram... 

och det började bli dags för mig att packa! Jag tjatade på mamma om att jag inte ville åka hem, men i slutändan gav det inte så mycket, med tanke på att det egentligen var mig själv jag försökte övertala...

Sen hade klockan blivit tre och det var dags för lunch innan jag drog iväg till tåget. Usch, vad jobbigt det var att sätta sig på det! Sex timmar när jag bara ville vända. 

Men sen stod pappa där på stationen, och det kändes ändå helt okej. Tre väldigt, väldigt fina timmar fick jag med honom innan han åkte iväg mot Gana. 

Och så var den bästa helgen på en stund slut. 

Slutet av september.

Det har blivit så kallt. Helt förfärligt snabbt gick det. Höst, höst. Jag är inte redo för kylan ännu. Inte alls, kanske bara på någon centimeter av min hy, resten känns nåltäckt. Fast lite fint är det ju också. Löven börjar bli röda men solen skiner fortfarande emellan dem. Massor koppar med te och kaffe på olika cafér för att få lite värme. Blåbärsläppar och tjocka tröjor tillsammans med höga strumpor och halsdukar. Jag kommer nog bo i stickade tröjor i ett halvår nu, och även om klänningar är underbara gillar jag nog hans flannelskjortor mer.

Egentligen älskar jag hösten mest. Bland det bästa jag vet är när man skruvar på elementen för första gången efter sommaren och de börjar pysa när de fylls med varmvatten. Det är det som är så bra med hösten, tycker jag... Solen kanske inte värmer längre, men det finns andra sätt att värma sig.

Fast just nu fryser jag något fruktansvärt, så jag ska nog hälla upp en till kopp kaffe. Och ikväll ska jag äta massa enorma mängder iskall glass, i ett rum som luktar av alla tända stearinljus, med en av de finaste människorna, så tro inte i en enda sekund att jag klagar.

Lördagen.

 Strax innan nio ringde min mobil, så jag kramade Jakob hejdå och satte mig bredvid mamma i bilen som väntade utanför, och åkte hem... 

... och tog en dusch innan jag åt supergod frukost med min syster!

Eirik kom hem samtidigt som mig! Jag blev extremt glad, med tanke på att jag inte 

trodde att jag skulle få träffa honom, och det var en halv evighet sen sist!

Sen åkte mamma, jag, Dag och Maja in till Oslo för att gå på den så kallade 

höstutställningen, som är en utställning där nya konstnärer ställer ut. 

Sen åt vi lunch på Litteraturhuset, där bokbutiken och restaurangen sitter ihop.

Väldigt, väldigt fint ställe, med underbar löksoppa!

Tillslut blev jag utdragen från bokhandeln för att de andra ville åka hemåt 

och kramas och prata om allt som hade glömts bort innan. 

När kvällen närmade sig lagade Kattis och jag middag. 

Fransk citronfisk följt av fransk äppelkaka. 

Följt av godis (för de få personer som fortfarande hade plats i magsäcken) och film!

Som ni kanske märkte så hade jag ett mindre mentalt sammanbrott den kvällen för att min rygg gjorde ont så fort jag rörde mig, men det löste sig ganska jättefint när min syster kom upp till rummet, låg precis bredvid och pratade med mig halva natten.

Och det var den hemskt lång-korta lördagen!

Fredag - FTW

Jag har verkligen haft en superhelg! Vet inte ens vad jag ska säga om den, med tanke på att jag sa att jag ville leva i förra helgen i tre månader... Det känns som om den här helgen har varit ännu bättre, så jag säger inget. Jag visar bara.

21.55 var jag framme på Oslo S. Mitt tåg var en timma och femton minuter försenat, 

men ändå stod Jakob där och väntade på mig. Fin är han. 

Min mage skrek, så jag köpte mat medan vi bestämde vad vi skulle göra. 

Orginalplanen var att åka hem till Jakob, men eftersom mitt tåg var så sent  hade de 

andra pojkarna redan hunnit dit. Istället gick vi och tog varsin öl på en pub som 

hade en vaxdocka vid en spinnrock över ena dörren och ett uppstoppat oxhuvud 

över den andra, och väldigt mysiga bås. 

Jag var helt död efter över åtta timmar på ett tåg, men hade det ändå grymt trevlig, 

men så är det när man är med Jakob... det är omöjligt att ha det annat än bra! 

 Och min mage blev helt varm av pizzan, ölen och allt skratt. Lite jättemysigt, faktiskt. 

Efter någon timma hade det slutat regna och vi bestämde oss för att promenera längst med 

hela Karl Johan (Oslos huvudgata), till en annan t-bannestation...

Väl hemma mötes vi av Pontus och Gustav, mer öl, spritzers, chips och babbel! 

Det visade sig såsmåning om att det är grymt svårt att hänga med i portugisiska filmer 

när man har två hormonfyllda pojkar som ligger på golvet och försöker hävda sig.

Och ännu svårare om man är så trött att man nästan somnar varannan minut... 

Vid halvfyra-tiden hade Jakob somnar bredvid mig, så jag gav vi upp Dogtooth, 

som är en av de sjukaste filmerna jag någonsin har sett, petade på honom och somnade. 

 Och det var den finfina fredagen. 

Och människor undrar varför jag är så konstig...

Jag: Oh! Pappa! Om du hitta några höga strumpor när du är i Afrika--- eller har de ens sånt där?

Han: Nej. Du får be om något de har...

Jag: Men jag vet inte vad de har. Vad finns där då?

Han: Kokain.

paradoxen//dödar//mig.

Jag är så röksugen att jag nästan dör.

Jag dör på min rygg som gör så ont att jag gråter.

Jag känner mig alltid väldigt liten när jag gråter.

Jag vill aldrig vara ensam när jag känner mig väldigt liten.

Fast jag vill inte att någon rör mig, för min rygg gör så ont.

Så kom hit, och ligg bredvid mig.

Jag dör.

24-26

Fan va skönt det ska bli att åka bort över helgen. Bort, bort, bort! 44 timmar i ett annat hem, med andra människor och andra problem. Och Jakob. Ikväll. Med film och spritzers och mys innan de andra pojkarna kommer hem till honom också. Jag längtar sönder. 

Jag vet dock inte om jag kommer kunna sätta mig på tåget hem igen på söndag. Det känns för snart. Jag kanske borde packa mer saker och aldrig komma tillbaka hit? Kanske, kanske den bästa idéen någonsin. Fast ändå verkligen inte. En del saker är fortfarande underbara. Som att jag kommer ha en tom lägenhet efter en helg i ett fullt hus. I två veckor, innan jag far iväg igen. Och vin. Jag måste komma ihåg att köpa vin... fast varför skulle jag glömma det, egentligen? 

Ha en fin helg, alla.

I wouldn't mind walking backwards with you

Back to Front - Eliza Doolittle

Om att existera ensam i ett mörkt rum

Jag har insett att jag inte kommer somna. Istället fyller jag min säng med böcker och skålar som brukade innehålla yoghurt, fast den känns ändå hemskt stor. Lite för stor. Men det är inte storleken som är problemet, det är aldrig det. Det är tomheten som stör mig. Och den är alldeles för tom, trots kuddarna och täckena, och böckerna, och skålarna.

Om man ska öppna fönstret måste man släcka lampan. Jag hatar myggor. Jag hatar ljud när man ska somna. Kan inte somna till dem. Förutom andetag. Fast ibland hatar jag andetag också. Ganska ofta, faktiskt. Av allt som finns är nog hjärtslag det som håller mig vaken längst. För att jag inte kan sluta lyssna. För att det känns som om det är där alla svar finns, och om jag somnar så kommer jag missa något fantastiskt. Men det finns inget sånt ljud i mitt rum. Det är tyst. Förutom surret från en mygga och ljudet av tangenter som trycks ner. Så jag släcker lampan och öppnar fönstret. Luften är kall och fylld av rök. Cigarettrök från grannarna som suger in den för att glömma att deras liv är fyllt av klimakterieångest och klagomål. Kylan är mer störande. Röken fyller mina lungor och doften sätter sig längst in, där där lyckan bor. Jag har varit hemskt kall under de senaste dagarna, på det där sättet som gör att man fryser hela vägen in, till det som kallas själen. Men värme kommer med hjärtslag, och i mitt rum hörs bara myggans surr och klickandet av tangenterna.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Essansen (för Essa är Essensen)

WAYA! Ny bloggadress. Känner mig grymt exotisk! Vad tycks? I like it! Fast måste göra bloggen bredare, får panik av att jag inte kan ha bilder över hela sidan, HAHA! Dagens problem.

Eller morgondagens, egentligen, för nu ska jag lägga mig i min säng och dö.

Sov gott!

En onsdag som en fredag, för att allt är överallt.

Jag är bäst på att blanda ihop veckodagarna. Kunde ha svurit på att det var fredag idag. Men icke! Onsdag. Fast nästan, nästan fredag, då jag är ledig imorgon och bara har tre lektioner kvar tills jag sätter mig på ett tåg som ska ta mig härifrån. Man blir så förvirrad av att vara ensam. Fast det är mest underbart. Man kan gå upp mitt i natten och baka hallongrottor. Sånt gillar vi. Hallongrottor, tills magsäcken gör ont.

Hela jag känns så konstig. Ibland känns det som om jag befinner mig mitt i en tunnel som fylls och töms på luft. Jag har ingen mottagning och förstår inte riktigt vad som händer. Jag bara existerar där ibland. Allt stängs av. På svensklektionen sitter vi i långbord och det känns som allt är suddigt, och när jag vrider på huvudet knäcks min nacke. Jag tror att musklerna i min rygg försöker slita sig loss från mina kotor och revben.

Ikväll kommer pappa hem från Danmark. Idag fyller min mamma år. Grattis, på henne!

Philophobia // Still in love with Skins.

Jag tycker inte om Sverige idag.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Skäms något oerhört. Hela Sverige känns korrupt idag. Det handlar inte om blocken längre, det handlar om människorna som bor här idag, som handlar mat i samma affärer som vi, som går på samma gator, som är PRECIS lika mycket människor som alla andra. Och det handlar om den delen av landet som inte förstår detta... de människorna som inte förstår. Jag vill kunna säga att jag tror på demokratin och folket vi lever med, men just nu är jag så besviken att jag vill fly landet. Det är VI, det svenska folket, som har valt in SD i riksdagen. Det är folket som går förbi oss på gatan som vill ha dem där. Var artonde person förtjänar ett slag och en bruten näsa. Det är den 5,7% av befolkningen som borde skickas ut ur landet, jag vill inte ha kvar dem här. Hur kunde detta få hända? Nu kan vi inte påverka mer. De har fått makt.

Jag har på mig svarta kläder idag.

winter coming up.

Det börjar bli kallt nu. Kallt som i att sommarjackorna inte räcker längre. Kallt som i att man står ute och skakar om man bara har strumpbyxor och en klänning. Kallt som i sommaren är över och man inte längre kan sitta i linne och trosor i fönstret och se solen gå upp.

Jag tycker att hösten känns som en väldigt seriös årstid. Efter sommaren, som är den lätta, kommer den mörka. Dags att tänka över saker. Det jag vet säkert är att den här hösten inte alls är som den jag hade förra året. Ett år äldre. Fan, vad mycket som kan hända på ett år. Jag vet inte vad som har förändrats, men allt är annorlunda. Jag är nog ganska annorlunda också. Men förändring ska ju tydligen vara bra, då lägger man märke till mer, och jag vill inte missa något. Så jag klagar inte, jag konstaterar bara.

Val!!! (och en i min magsäck)

Jag har varit och röstat idag. Känns lite lagom galet att det har gått såhär långt att det är min tur nu! Jag hoppas att alla som kan har röstat, eller kommer springa och göra det inom de närmaste timmarna! Helt fantastiskt att vi bor i en demokrati där man får vara med och påverka hur landet ska styras. Rösta, rösta, rösta! Det handlar inte bara om att få sin vilja igenom, utan även att skydda det finna som finns i vårt land, vilket är väldigt viktigt i just dessa val nu när SD är så aktuella.

Förövrigt befinner jag mig just nu i matkoma efter världens största och godaste pizza-lunch som avnjöts med pojkarna innan vi vinkade av Jakob. Kan även tillägga att jag var den enda personen som klarade av att äta upp hela min pizza. Statuspoäng hitåt, tack! Jag har verkligen haft en helt underbar helg! Känns som om jag lätt skulle kunna köra den på repeat i tre månader! Fan, att det alltid går så fort. Ge mig mer!

Supermega hype på idag

Fredag = Utgång.

Denna Fredag = Utgång + Bästa Jakob kommer hem!

Älskar idag!

Cigarette smoke doesn't hide as well as you think.

"Lilla gumman" sa han.

Jag och pappa var och åt pizza idag. Jag fick en klubba av ägaren när

pappa betalade. Sen gick jag hem och såg på Snövit. Häxan är så sjukt

läskig. Kommer inte kunna sova i natt... har ju i alla fall en klubba

som sällskap. Partymix.

bild

Förstår inte vad jag väntade mig, egentligen.

Du har fan inte rätt att såga sönder mig bara för att du tycker det är lättare än att bry sig. Jag vet inte varför jag litar på dig. Jag är ett as. Jag är trött på att säga att jag älskar dig. Det är din tur. Din tur att ångra dig. Din tur att bry dig. Din tur att be om ursäkt. Du tar sönder mig och skyller på personer som sätter ihop mig igen. Sluta vara så jävla feg.

bild

Stans bästa cappuccino.

Har suttit och snackat med Emilie på kaféet på hörnet, med den bästa cappuccinon i stan och där muffinsen alltid är varma i mitten, hela eftermiddagen. Massor, massor att snacka om. Massor, massor mys. Precis vad jag behövde.

Snart är det torsdag.

My head plays it over and over.

The National - All Dolled-up in Straps

Gud. Denna låt. Min iPod laddas ur för att jag ständigt har den på och hela tiden trycker på tillbaka-knappen. Hela livet bara går åt. Låten blir aldrig dålig. Livet blir aldrig hemskt. Även om det ibland är svårt att se att det är underbart. Idag tillexempel. Hemsk dag. Tills Emilie vända på allt. Gud, gud, gud... Jag vaknade av att pappa stod och skrek på mig. Mitt huvud bultade. Och jag missade matteprovet för att jag inte hade vaknat när min klocka ringde. Efter två enorma koppar kaffe sprang jag till skolan och mitt huvud viskade:

"Snälla, någon, gör min dag bättre. Snälla, någon gör min dag bättre. Snälla, någon gör min dag bättre."

Och jag kanske börjar tro på Gud, för min dag vändes helt. Av att komma till skolan. SKOLAN. Galet.

Jag tror bestämt att Skins har de bästa kärlekshistorierna i hela världen.

F: Effy, I've come to tell you that -

E: Freddie, I don't think I can -

F: So, now I've told you, okay? Now you know.

Om märkt hy.

Jag hatar sugmärken. Verkligen hatar dem. De stannar kvar när allt annat

försvinner. Förstör huden när de stannar kvar. Tar upp plats i spegeln.

Stannar längre än vad de borde. Som ärr. Hyn blir inte längre ens engen.

Någon annan äger en liten del av din kropp. Jag hatar sugmärken. Lite som

blåmärken förstår man inte riktigt när man fick dem. Lite som sår. Men

samtidigt älskar jag sugmärken, precis som jag älskar små ärr och

historierna bakom dem.

Och jag måste köpa en ny skrivmaskin.

Det heter helg, men stavas pepp, och uttalas Essa!

Blutonium Boys - Use me (Blutonium Boy vs. DJ Neo)

Denna låt går på repeat i min lägenhet. Dunkar. Medan jag sitter och väntar på att Gustav ska komma. Och jag är så otroligt peppad inför kvällen! Fan, fan, fan, va kul det ska bli att komma ut! Spritzeeers!

Your bodies ache // your veins will break

You'll never be friends. You'll be in love

till it kills you both. You'll fight, and

you'll shag, and you'll hate each other

till it makes you quiver. But, you'll never

be friends.

I love her, I love her, I love her! So hey, wow! Fuck you!

Jag är fortfarande kär i henne. Kärlek försvinner inte bara.

Det är gåshud och leenden och lust och ilska och avundsjuka.

Fast detta är bara en lite förälskelse. Den går nog över snart.

klockan 02.45

Jag skulle nästan kunna tro att det inte bor någon i denna stad när jag öppnar dörren och går ut på framsidan mitt i natten. Det är mörkt i vartenda fönster runt mig när jag står där i kortbyxor, t-shirt, raggsockor och morfars flanellskjorta. Det enda som gör att jag inte tror att alla har rest bort och lämnat mig här är bilarna som kör förbi ibland. Hela staden sover. Förutom de människor som ligger ihopklämda i nitti-sängar och kysser varandra, för att de tycker att det känns viktigare än all sömn i hela världen. De har rätt. Det är inte ens kallt ute, fast det redan har gått en hel vecka av september. Jag hör inte ens det klickande ljud som kommer från övergångsstället 20 meter ifrån där jag står lutad mot räcket. Jag kan inte sova inatt heller.

Inte mycket är ens i närheten av hur vackra de kyssar som håller en liten del av staden är.

bild

Det ser ut som en söndag, men egentligen är det inte det alls.

__ mitt rum en septemberdag som denna.

Idag har jag inte gjort så mycket alls. Halvdag i skolan. Långfika med Fanny. Promenad i höstsolen runt ån där träden har blivit rödprickiga och äpplena mogna. Och min dag känns inte alls lika jobbig längre. Nästan lite räddad från att hoppa från bron, skulle man kunna säga.