Jag skulle nästan kunna tro att det inte bor någon i denna stad när jag öppnar dörren och går ut på framsidan mitt i natten. Det är mörkt i vartenda fönster runt mig när jag står där i kortbyxor, t-shirt, raggsockor och morfars flanellskjorta. Det enda som gör att jag inte tror att alla har rest bort och lämnat mig här är bilarna som kör förbi ibland. Hela staden sover. Förutom de människor som ligger ihopklämda i nitti-sängar och kysser varandra, för att de tycker att det känns viktigare än all sömn i hela världen. De har rätt. Det är inte ens kallt ute, fast det redan har gått en hel vecka av september. Jag hör inte ens det klickande ljud som kommer från övergångsstället 20 meter ifrån där jag står lutad mot räcket. Jag kan inte sova inatt heller.
Inte mycket är ens i närheten av hur vackra de kyssar som håller en liten del av staden är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar