När det kommer till det som har hänt i Norge vet jag inte vad jag ska säga alls. Nyheterna går konstant här borta, men det blir aldrig lättande. Och det har känts som det inte är någon ide att skriva något om det, för det gör ingen skillnad. Jag kan inte ta in det än. Men det blir för mycket. Min finaste syster var i Oslo när bomben sprängdes. Min familj känner folk som var på Utøya. Min lillasyster skulle åkt dit om inte andra planer kommit ivägen. Han gick runt och sköt människor i huvudet för att försäkra sig om att de var döda. Det är bara... så himla många människor. Helt i onödan. Någon journalist ringde barnen för att få ögonvittnen, medan de sprang för sina liv. Han gick runt där, helt lugn. Att de dog var viktigare än antalet skadade. Jag kan inte ta in det, så jag kan inte säga något. Det är för mycket. För ont. Jag är bara så otroligt, otroligt ledsen för de som har blivit skadade och omkommit, och de som sörjer dem. Det är inte rättvist någonstans. Det enda som vi kan göra är att ta hand om varandra och det som finns kvar.

Färskt frukostbröd som gör fingrarna fettiga och bikinilinjer.

Efter bröllopet åkte jag tillbaka till Frankrike med mamma. Så befinner mig just nu i vårt lilla helmysiga hus, i den lilla helmysiga byn. Det händer inte så mycket här, så jag skriver ner små dagdrömmar på baksidan av bilder och lägger dem i den lilla gula lådan uppe på torget. Förstår aldrig varför jag alltid lovar att skicka vykort.

Spenderar mina dagar ungefär såhär: 

Och mina kvällar ungefär såhär:

Och självklart lite såhär:

Och så kommer det vara i fem dagar till, tills jag åker tillbaka till Spanien igen. Det är ganska perfekt faktiskt. Och imorgon kommer min lillasyster hit! Längtar som tusan!

And I don't usually notice people's eyes, but...

Min kusin gifte sig i lördags. På en vingård i Spanien. Det var magiskt. Sådär så att det otroligt nog fick mig att inse hur fint det är med kärlek, just i den stunden som jag hatar den mest av allt och bara tycker att den förstör saker som är bra. För kärlek är ju så ibland, lite som Gud. Bra eller dåligt men ändå alltid båda på samma gång. Vilket gör det hela mycket lustigt, då jag inte riktigt kan förstå hur människor kan fortsätta tro på Gud när världen ser ut som den gör, men det ändå känns självklart att man måste fortsätta tro på kärleken. Jag tror det är filmen jag såg med Johanna förra veckan som får mig att göra den jämförelsen... 

Det hjälper ganska mycket att hitta tillbaka till det fina när man får gå på ett bröllop och se hur hans ögon lyser när hon kommer in i sin vita klänning, och hur de kramas när hon kommer fram, och hur hela kvällen och natten tillägnas de 12 år då de växt isär och växt ihop igen, så de nu passar perfekt. Ja, det var ungefär det finaste någonsin.

Jag har inte varit på ett enda bröllop på sex år. Det blir mycket finare när man förstår varför de står där framme och stirrar på varandra och inte kan sluta le. Jag har inte riktigt fattat hela grejen innan. 

Men man behöver inte någon. Jag menar det inte som jag gjorde för 18 månader sedan, när jag var otroligt rädd och kastade bort fjärilar. Jag menar att en annan person gör det enklare, men man behöver inte någon annan egentligen. Det finns ingen annan halva. Om man tror det blir man instängd. Jag menar dock verkligen inte heller att kärlek är överflödigt och bör ignoreras. Det är ju faktiskt det finaste som finns. Just för att man kan leva utan den, men ändå inte vill göra det.

“I do mine thing, and you do your thing.

I am not in this world

to live up to your expectations,

And you are not in this world

to live up to mine.

You are you and I am I,

And if by chance we find each other,

it’s beautiful.”

-Frederick S. Perls

Åka här ifrån? När vädret är såhär? Men du, du är som du är.

Som vanligt klagar jag på hur jobbigt det är att packa. Fast det bara är klänningar och bikinis och klackskor. Ja, klackskorna har en logiskt plats i väskan denna gång. Varningar om att det är 40 grader ända fram till sju på kvällen gör att kläderna inte är så tjocka eller tar så mycket plats, men om man ska vara borta i nästan tre veckor och befinna sig på tre olika platser, blir det ändå är svårt att veta vad man ska ha med sig. Så jag äter citronmarängpaj och dricker kaffe samtidigt för att kompensera. Det känns lite lättare då. Nu. Ett annat problem är att nya piercingar begränsar vad jag kan ha på mig ganska rejält, vilket egentligen bara bör innebära att det blir lättare att packa, men istället gör att det känns som jag inte har något jag vill ha med mig alls.

Så medan mina vänner drar till Hultsfred försöker jag göra mig redo för att åka till Spanien och Frankrike, där jag kommer spendera resten av månaden. Men först ska jag dra och färga Johannas hår. Funderar mycket på vilken färg hon vill ha. Söta, söta flickan. Jag får inte ens färga håret grönt igen, min släkt kommer slakta mig i helgen om jag skulle dyka upp så. Jag tvivlar starkt på att Johanna vill ha grönt hår, så inget grönt hår här inte. Det får bli i augusti. Jag är inte bitter. Bara trött. Sommarinsomnia. Och nu skriver jag bara massor flytande tankar, så jag slutar här. Ha det så jättefint sålänge!

Jag har ingen dator. Men P&L var fullt av fina människor och mina betyg har kommit och jag är på riktigt lycklig och så låter framtiden just i detta nu.