När det kommer till det som har hänt i Norge vet jag inte vad jag ska säga alls. Nyheterna går konstant här borta, men det blir aldrig lättande. Och det har känts som det inte är någon ide att skriva något om det, för det gör ingen skillnad. Jag kan inte ta in det än. Men det blir för mycket. Min finaste syster var i Oslo när bomben sprängdes. Min familj känner folk som var på Utøya. Min lillasyster skulle åkt dit om inte andra planer kommit ivägen. Han gick runt och sköt människor i huvudet för att försäkra sig om att de var döda. Det är bara... så himla många människor. Helt i onödan. Någon journalist ringde barnen för att få ögonvittnen, medan de sprang för sina liv. Han gick runt där, helt lugn. Att de dog var viktigare än antalet skadade. Jag kan inte ta in det, så jag kan inte säga något. Det är för mycket. För ont. Jag är bara så otroligt, otroligt ledsen för de som har blivit skadade och omkommit, och de som sörjer dem. Det är inte rättvist någonstans. Det enda som vi kan göra är att ta hand om varandra och det som finns kvar.