And I don't usually notice people's eyes, but...

Min kusin gifte sig i lördags. På en vingård i Spanien. Det var magiskt. Sådär så att det otroligt nog fick mig att inse hur fint det är med kärlek, just i den stunden som jag hatar den mest av allt och bara tycker att den förstör saker som är bra. För kärlek är ju så ibland, lite som Gud. Bra eller dåligt men ändå alltid båda på samma gång. Vilket gör det hela mycket lustigt, då jag inte riktigt kan förstå hur människor kan fortsätta tro på Gud när världen ser ut som den gör, men det ändå känns självklart att man måste fortsätta tro på kärleken. Jag tror det är filmen jag såg med Johanna förra veckan som får mig att göra den jämförelsen... 

Det hjälper ganska mycket att hitta tillbaka till det fina när man får gå på ett bröllop och se hur hans ögon lyser när hon kommer in i sin vita klänning, och hur de kramas när hon kommer fram, och hur hela kvällen och natten tillägnas de 12 år då de växt isär och växt ihop igen, så de nu passar perfekt. Ja, det var ungefär det finaste någonsin.

Jag har inte varit på ett enda bröllop på sex år. Det blir mycket finare när man förstår varför de står där framme och stirrar på varandra och inte kan sluta le. Jag har inte riktigt fattat hela grejen innan. 

Men man behöver inte någon. Jag menar det inte som jag gjorde för 18 månader sedan, när jag var otroligt rädd och kastade bort fjärilar. Jag menar att en annan person gör det enklare, men man behöver inte någon annan egentligen. Det finns ingen annan halva. Om man tror det blir man instängd. Jag menar dock verkligen inte heller att kärlek är överflödigt och bör ignoreras. Det är ju faktiskt det finaste som finns. Just för att man kan leva utan den, men ändå inte vill göra det.

“I do mine thing, and you do your thing.

I am not in this world

to live up to your expectations,

And you are not in this world

to live up to mine.

You are you and I am I,

And if by chance we find each other,

it’s beautiful.”

-Frederick S. Perls