Om att bo stan på sommaren

Solen skiner precis utanför mitt öppna fönster, men inget solsken letar sig in igenom det på grund av den där jävla väggen som fortsätter ut medan mitt rum slutar, och jag tänker att kanske borde jag gå ut. Kanske borde jag sitta i solen en stund. Men vart ska jag gå? Till ån? Det brukar bli dit om jag orkar ta mig ut.

Vi har en uteplats både på baksidan och framsidan av lägenheten, men jag sitter aldrig där. På framsidan är det utsikt över den störta bilvägen i staden, och på baksidan sitter jämt mina otrevliga grannar och kedjeröker och klagar. Men sommaren är så hemskt vacker att frustrationen blir enorm och ännu en gång inser jag hur mycket jag hatar att bo på markplan, en tanke som brukar rusta igenom mitt huvud ungefär 10 gånger i veckan.

Så jag tar ännu en klunk kaffe, den sista i koppen, tittar ut på de solbelysta bladen utanför och försöker fatta ett beslut. Klockan på min mobil visar 11:11, men jag vet att den går fyra minuter fel så det är ingen idé att önska något. Jag vet ändå inte vad jag skulle önska. Men i mitt huvud rusar bilden av hur två av mina vänner knäpper händerna och sluter ögonen. Man skulle kunna tro att de ber, och på ett sätt är det väl det de gör. Samma siffror på klockan har blivit deras religion. Vi är den förlorade generationen. Jag tänker att jag önskar jag trodde på Gud, även denna tanke brukar besöka mitt huvud ett par gånger i veckan. Tron, hoppet, att någon lyssnar. Men oavsett hur mycket jag vill så går det inte och nästa gång jag tittar på klockan är den 11:19. Jag visste ändå inte vad jag skulle ha önskat mig, så jag går och fyller på min kaffekopp och bestämmer mig för att gå ut, om en stund.