Ni vet känslan man får när man upplever något som man tro aldrig skulle hända? Något som känns helt overkligt. Eller känslan när ens hjärna är packad med endorfiner och man är helt hög på det? Man befinner sig på något sätt utanför sitt eget huvud. Man kan även få denna känsla när man konsumerar alkohol eller droger, eller när man svälter, har extrem vattenbrist eller väldigt hög feber, eller om man har tagit starka sömntabletter men ändå inte kan somna. Det känns lite som om man lever i en japansk film (fast utan japanerna). Vet ni vad jag pratar om?
Jag älskar den känslan. Jag tycker det är en av de underbaraste känslorna i denna värld. Kanske inte den allra bästa, men den ligger där vid toppen, nära fjärilarna. Just att man känner sig hög, avsätt orsaken. Livet blir så annorlunda, bara en liten stund. Och det kan vara underbart. Och jag kan älskar det. Men på samma gång hatar jag den känslan. Just att befinna sig utanför sitt eget huvud tycker jag kan vara väldigt obekvämt. Problemet med att man förlorar kontrollen över sin kropp kraschar, på något sätt, med lättnaden när något annat tar över kroppen åt en. Och ibland kan det vara svårt att välja. Och ibland funderar jag på att om det är detta "något" som är Gud.
Ja, underbart, vem älskar inte den känslan? :) wow, cool bild!
SvaraRadera