En sak som aldrig växer bort

Man märker inte när det händer alls. Det finns inga varningar. Jag har i alla fall inte hittat dem, men vad vet jag, jag är ung. Helt plötsligt är man bara där och rummet som brukar kännas så litet känns väldigt stort. För stort. Väldigt stort och väldigt tomt. Och helt plötsligt inser man att man saknar någon. Och fast luften i rummet är stilla känns det som om något rör vid ens arm. Men när man vänder på huvudet är det tomt bakom en i sängen. Och man börjar tänka på spökhistorier. Historierna från när man var ung om hur det ligger en mördare vid ens fötter istället för en hund. Man blir rädd och drar täcket över huvudet, men luften är tung och varm så nära kroppen. Och man hatar att man är tankspridd och inte kommer kunna somna längre. Egentligen är det inte spökhistorerna som är problemet, men det har man glömt bort, för det känns som om det finns någon i rummet. Man har glömt bort att man några sekunder innan hade önskat att det legat någon bredvid en och att tomma ord hade kunnat sluddrats precis innan man försvann in i sitt eget huvud. Och på ett sätt är det skönt. För att man har mer distans till rädslan för att ett monster ska dra ner en under sängen än ensamheten som finns i nattluft och för stora sängar i små rum. Jag sover alltid bättre när någon ligger bredvid.