Och luften är svår att andas

Det är läskigt. Hur det börjar med en inandning och luften, som dras ner i lungorna, på något sätt känns giftig. För det gör så ont. Och känslan sprider sig i bröstet och växer i själen. Ända ut till fingertopparna där den, precis som på resten av kroppen, trycker - och man förstår inte varför det aldrig spricker. Sen, långsamt, fortsätter den växa. Och en utandning hänger i luften. Fyller hela rummet och sprids som vit rök. Överallt. Alla andas in luften. Och precis som cancer sprids genom kroppen så sprids känslan i hela huset. Till varje vrå. I varje själ. Lämnar den där utandningen ett tomrum efter sig. Och ingenting är som det brukade vara längre. Det känns oerhört tomt nu.

Min mormor dog inatt. Vila i frid, vackraste.