Sea was in love with sand. I am in love with it all.

Jag måste erkänna att i början var jag lite kritiskt. Jag förstod inte riiiktigt varför Thailand var så hype:at. Jag hade ett litet problem med att se paradiset. Just för att Phuket är en sån turiststad och på väg till hotellet från flygplatsen var klasskillnaden för tydlig. Jag tycker att sånt är läskigt. Dessutom pratar ca 45% av alla (om inte mer) här nere svenska, känns det som.

Och sen vaknade jag imorse och pappa och jag gick ner till frukosten. Det sägs att stranden vi bor precis vid är (kanske) den finaste stranden i hela Thailand. När jag läste det igårkväll ifrågasatte jag verkligen den mänskliga befolkningen. Idag är jag helt övertygad om att en bättre strand är svår att hitta. Himlen har varit klar hela dagen, vattnet är lika turkos-blått som min bikini. Skillnaden från igår är att vi gick 500 meter bort på stranden. Det var nog de näst bästa stegen jag någonsin tagit (jag räknar mina första som de bästa). Sanden var finare. Det var mindre turister. Vattnet var klarare, som drickvatten. Det var långgrunt. Det var är underbart.

Visst, jag erkänner: jag har bränt mig lite (och pappa har som alltid bränt sig mycket...) Men jag har aldrig varit på en sån underbar semester. Den färska frukten, de underbara drinkarna, värmen, känslan. Thailand är paradiset.