Jag var verkligen inställd på att komma ut ur lägenheten idag. Min feber försvann ju igår så det klart jag skulle orka. Jag gick upp när klockan ringde, fast världen snurrade och var fläckig. Pappa frågade vad jag höll på med när jag var på väg in i duschen. Jag har minnesluckor från igårkväll, eller så har jag missat vart drömmarna slutar och verkligheten börjar. Man drömmer ju så mycket och märkliga saker när man inte är riktigt klar i huvudet. Nästa gång ska jag inte låsa badrumsdörren, men jag svimmade inte, inget blod. Men jag vet inte vad jag tänkte, för om skoldagen är sju timmar långa och jag sover 18 timmar varje dag är dygnet för kort. Men världen slutar inte snurra, trotts att jag ber den. Jag som var så säker på att idag skulle blir min dag... Så fel man kan ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar