Here comes the sun, little darling...

jordgubbar på gräsmattan, midsommar 2009 (då jag brände sönder min rygg)

Jag skrev upp mina planer för de kommande månaderna idag. Fram till Juni. Jag är lycklig. Jag är rädd. Jag är chockad. Det kommer gå så snabbt. Jag kan nästan redan känna sommarluften.

Februari är kort. Och, i princip, är det bara två veckor kvar, för lovet räknas inte, och ena veckan är redan fullbokad. Februari är redan över.

Mars kommer gå snabbt. Julia och jag ska bo ihop i tre veckor. Då är det bara 10 dagar kvar. Mars kommer bli extremt rolig för att vara en sån seg månad. Man kan äntligen dricka kaffe (eller NÅGOT gott) i vårsolen på cafeer. Jag längtar.

April är påsklov och uteserveringar. Våren börjar komma och vinterjackor kan absolut läggas undan. Och jag fyller artton. Check.

Maj ÄR sommar. Klänningar, Ray Bans och allmän njutning. Maj borde inte ens räknas...

Juni är sommarlov och fest. Sommaren är ju inte ens en riktigt årstid. Hösten är definitivt en riktigt årstid. Våren kan diskuteras. Men sommaren är ju bara en sak som finns där för att man ska orka fortsätta andas ett år till.

Som sagt, sommarsolen lyser nästan redan på min hy igen.