Maybe it is worth it, even if it only helps for a single moment

Ben Harper - She's only happy in the sun (igen... jag var tvungen.)

Jag åt lunch med min bästa pappa igår. Och även om det skulle varit trevligt annars var jag ner i ett djupt hål. Allt känns tungt. Det mesta känns hopplöst. Jag vill bort.

Så fort vi kom innanför dörren här hemma började jag gråta. För första gången på jag vet inte hur länge. Och jag kunde inte sluta. Ibland finns det inget annat man kan göra. Ibland är det det enda som hjälper. Ibland kan man inte springa bort det. Ibland räcker det inte. Och genom tårar försäkrade jag honom om att det var helt okej att han var tvungen att gå tillbaka till jobbet.

Sen, någon timma senare, och efter lite socker, kändes det faktiskt lite bättre. Och saker började falla mer på plats i mitt huvud. (Det är ganska vanligt att mitt huvud är dimmigt nu för tiden, så när jag säger "mer" så menar jag bara mer, inte mycket och inte fullständigt). Men det har ändå knappt gått en vecka på den nya terminen och jag vill redan hoppa av. Det är jobbigare än någonsin. Det känns som om jag har nått botten, slagit upp ett tält där, tagit fram min hopfällbara spis och börjat steka de köttbullar jag hittade i leran. Hemskt, men andra ord. Och som ketchup till mina köttbullar har jag nu gått och blivit magsjuk.

Ibland funderar jag på vart mitt liv är på väg (ofta) och just nu ser det inte så ljust ut. Jag behöver ljus. Och eftersom min han är världens bästa så kollar pappa på resor till Thailand över sportlovet. För att jag är ledsen och han är oerhört snäll.