Egentligen vet jag inte ens vad ordet liv betyder, för ibland känner jag mig inte alls levande och ibland känns det som om det är mer och större än ett så litet ord. Och allt blandas ut i någon röra som kladdar sig fast över hela huden och gör att man inte riktigt kan röra sig när man står framför spegeln. Blicken förblir skarp men man kommer in i någon slags trans som gör att allt känns väldigt långt borta. Efter några sekunder börjar man ifrågasätta spegelbilden, för man inteser att man egentligen inte känner igen sitt ansikte längre. Blicken man möter är så långt borta att det känns som om man tittar på någon annan genom en fönsterruta, och de känslorna som man inte riktigt har klarat av att känna eller läsa av innan finns där. De är tydliga. I den blicken finns allt. Och man inser att man håller på att krossa sitt eget hjärta, fast man vet inte om man vågar göra något åt det.
En stund senare, det kan vara några minuter och det kan vara flera dagar, så ligger man i sin säng och stirrar upp i taket. Man tänker att bortför taket och lägenheterna över finns en oändligt stor himmel, som bara förblir likadan i en tiondels sekund. Och man känner sig hemskt lite, ensam och obetydlig i en stor säng.
När man inte klarar av det längre rullar man över kanten och skruvar på vattnet. Vattnet som bränner en stund, innan man vänjer sig. Så står man där, naken och blöt, tills benen ger vika och man hamnar på golvet.
Och man kan nästan höra hur något går sönder inne i en.
Men herregud ! Essa, hur mår du? :( du är i högsta grad levande, tro mig. Och annars kan det där trasiga lagas, med tiden och vännerna eller med silvertejp (och vännerna).
SvaraRaderaKRAM<3