juni, juli, augusti och sen aldrig mer.

Jag älskar sommaren. Verkligen. Jag är lycklig. Tror jag. Mer än vad

jag var igår. Absolut mer än vad jag var i måndags. Solstrålar är

något av det mest underbart fina som finns. Men jag börjar få svårt

att andas. Det känns som om luften är så varm så att den inte kommer

ner i lungorna. Den fastnar liksom i halsen och torkar ut hela min

mun. Och skuggan är underbar. Den tillfälliga korta skuggan. Och tre

små regndroppar. En på min arm. En på min kind. Och en på ryggen,

där tröjan inte täcker. Och sen är det varmt igen. Lagom varmt.

Tillräckligt varmt för att det ska nå insidan och hålla sig kvar där

en stund. Men så kommer andningsproblemen igen. Man blir instängd i

sina egna andetag. Men jag vägrar att klaga på det, för jag vet att

så fort hösten kommer dör man lite på insidan. Men jag tycker

fortfarande sommarregn är det finaste som finns. Sommarregn,

regnbågar, och sen hur vattnet sjunker in eller avdunstar bort.

Och man blir hel. Igen.