Blixten slår ut precis utanför mitt fönster och jag stör mig ännu mer på att jag har blivit sjuk. Jag älskar att vara ute när regnet känns som ett vattenfall. Det är då världen känns verkligast, för mig. Allt jag har ifrågasatt faller på något sätt bort. Regnet tvättar det rent och allt blir klarare, och luften blir ren.
Men jag kan inte gå ut. Jag orkar knappt stå. Så jag sitter i min sänd, med hakan på fönsterbrädan, och stirrar ut på upproret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar