Mina ögon svider och jag funderar på om det någonsin kommer sluta. Är detta allt? Får man inte mer än såhär? Jag önskar jag kunde tro att det var simpelt, men världen är för komplex. Det finns för mycket av allt för att allt ska kunna vara bra på samma gång. Jag har slutat tro på termen lycka, och inte för att jag inte är lycklig, utan för att det känns som om människan har glömt vad den betyder. Vi höjer ständigt kraven för att nå den och är det verkligen möjligt att bli lycklig då? Strävan efter den gör så ont, speciellt om man ständigt blir förvånad när man inte når fram. Jag tror verkligen på att vara lycklig, bara inte lycka som term. Jag tror inte på lycka i varje centimeter av kroppen samtidigt. Det kommer alltid finnas flera dörrar att gå ut igenom och med tanke på hur många gånger man måste välja så är det näst intill omöjligt att alltid välja rätt. Men bakom varje port finns det något litet bra. Även om det bara är ett sandkorn format som en elefant. Ju tidigare man inser det, desto längre tid har man att ägna åt lyckan. den finns där, ibland förtryckt, ibland lysande, hela tiden.
Det som gör det så svårt är att den ser olika ut för alla, och ingen annan kommer någonsin helt kunna förstå.
Ja, värt att tänka på :)
SvaraRaderabra skrivet :) håller med dig
SvaraRadera