Jag har drömmar större än atlanten. Och drömmar som är mindre än dammråttorna hemma hos min städ-besatta moster. Men det spelar ingen roll hur stora eller små de är. De är mina drömmar. Inne i mitt huvud. Men de kan inte leva där inne för alltid. Jag kan inte hålla de instängda. Det är inte rättvist. Det är inte så man ska leva. Och jag vet att om de ska gå i uppfyllelse så måste saker och ting förändras.
Nej, jag vet inte vad jag vill. Men jag vet att detta inte fungerar längre.
Saker kommer att förändras.
Snart.
Jag har (nästan) en plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar