Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

Jag förstår inte hur det blivit såhär. Det känns som alla i den här staden är så otroligt trasiga. Som att deras kött har slitis sönder tills det bara är ben kvar, och de desperat försöker dölja det. Jag förstår inte alls varför det bor folk här. Men det kanske är svårt att fly från det som försvinner och tar sönder en. Alla är så ledsna. Det känns så hopplöst; jag bara står här och ser på och kan inte ens gråta, hur mycket jag än vill och försöker. Den kanske inte har något alls med platsen att göra. Det kanske bara är allmänt svårt att andas när man växer upp. Jag vet inte. Jag har bara vuxit upp i den här staden. Människor går sönder här. Jag vill verkligen inte tro att det är så överallt. Men sanningen är kanske att alla måste igenom någon slags köttkvarn för att växa upp. 

Jag känner mig så otroligt maktlös och sorgsen. Vill bara flytta nu. Samtidigt som jag inte vill flytta alls. Fast det känns som jag inte har någon anledning att stanna längre. Ingen är ärlig här. Ingen vågar försöka bli hel. Människor är så sköra. Alla bara sårar varandra för att skydda sig själva. Folk går sönder.