Du och Linköping gör er bättre i backspegeln, även fast du var min vän och det var mitt hem. Men det gör inget längre, det gör inget nu. Inte som i att jag inte bryr mig om dig längre, men...

Det tar tid för mig att packa. Jag har bara fyllt två kartonger med skor, och en kartong med böcker och filmer, men resten finns fortfarande här. Och måste gås igenom. Det tar tid. Känns jättekonstigt att välja vad som är värt att spara och vad som kan kastas. Det är så mycket som verkar komma från en helt annan verklighet.

Hela mitt liv ska ner i kartonger och när jag går igenom mina hyllor hittar jag lådor fyllda med bilder och brev och kort. Bilder på folk som jag inte umgås med längre. Födelsedagskort som utlovar kärlek i all oändlighet från personer som jag inte har någon kontakt med. Och det gör mig faktiskt helt varm inuti. Jag sitter och bläddrar i bilder och läser brev och ler, för det var så fint när det var. Saker jag hade glömt kommer tillbaka och får mig att minnas att det var faktiskt fint då också, innan allt blev annorlunda. 

Det känns konstigt, men faktiskt inte sorgligt alls, för det är bara så att den tiden är över och det finns inget som kan göras åt saken. Det kan inte bli fint på samma sätt längre. Men när det var var det så otroligt vackert. Så himla mycket kärlek på en och samma plats. Men det är viktigt att vänner gör varandra starkare, och när det försvinner är inte vänskapen värd så mycket längre, hur mycket man än tycker om personen. Saker som var fina blir inte lika fina längre, men det gör inte det som var mindre äkta. 

Det är därför det är så svårt att sortera. För det finns så himla mycket. Det är därför jag bara har packat ner sånt som är lätt. För resten vet jag inte vart jag ska börja med, vad jag vill ta med mig och packa upp där borta, och vad jag vill lämna bakom mig. Som alla säger, det är inte lätt att växa upp. 

Så jag tar otroligt många pauser. Nu, till exempel, ska jag snart dra och se på skräckfilm. För blod behövs, när man ska fatta avgörande beslut, såhär mot slutet.

bilder