Little Girl, why are you crying? Just because the flowers in your garden are dying? Theres so much that you could be doing, and all of your neighbours... well they haven’t got a clue.

Det är precis det jag har gjort ganska länge nu. Gråtit för att allt förändras. För att jag är så himla rädd för att en del av det bästa kanske kommer försvinna. För att det aldrig kommer bli som förut. För att jag inte får vara ett barn längre. Och sen insåg jag, helt plötsligt, att det var så jävla dumt. Förändring är läskigt, men sällan dåligt. Och nu kommer saker onekligen förändras. Det är väl bara att hoppas på det bästa och hålla kvar i det som är värt att hålla kvar i. 

Det enda problemet är att det gör att jag får ångest när jag själv väljer bort saker. För förändring kommer ju ändå. Tänk om man väljer fel? Jag ställer mig ju alltid i fel kö när jag ska handla mat. Men det är väl så det är att vara människa. Ibland växer personer åt fel håll, då är det inte samma person som man brukade tycka om längre. Och ibland växer personer ihop med en, och det är det finaste som finns. Och snart flyttar jag och det jag kommer sakna mest är att sova så otroligt nära att det känns som man är en enda kropp. Tur att man får med sig världens fluffigaste misse och en väldigt fin vän. Och så kommer jag antagligen bli vuxen också. Påriktigt. Inte lika bunden. Eller, i alla fall på ett helt annat sätt. Ansvaret blir annorlunda. Ja, jag misstänker att det som kommer är bättre än det som varit, och en sån förändring känns himla dumt att gråta över.