Mina ögon gör alltid ont efteråt.

Jag har just kommit hem. Hem. Hem. Hem. Ibland behöver man bara komma bort. Jag har varit borta nu... med pappa. Och nu är jag hemma igen.

Det är så lustigt hur det alltid är människorna som står en närmast som sårar en mest. Jag vet inte ens om de förstår hur ont det gör. Att det gör ont överhuvudtaget. Eller om de bara inte orkar bry sig. Oavsett om de förstår det eller ej så träffar de alltid blåmärken eller sår, eller bara slår extremt hårt...

Ibland tror jag att alla förhållanden bara går åt ett håll, det finna människor du tror du inte kan leva utan som kan leva utan dig, precis som det finns människor som inte kan leva utan dig, som du kan leva utan.

Man kan leva utan alla. Frågan är vem man inte vill leva utan.