Life of a polar bear

"Mamma, mamma! Är det riktigt säkert att jag är en isbjörn?"

"Ja, min son, du är en isbjörn"

"Men... Mamma, mamma! Är det riktigt, riktig säkert att jag är en isbjörn?"

"Ja, min son, du är en isbjörn"

"Mamma, mamma, mamma! Är det riktigt, riktigt, riktigt säkert att jag är en isb-b-b-björn?"

"Ja, min son, du är en isbjörn"

"Men, mamma, mamma, mamma! Är det riktigt, riktigt, riktigt, riiiktigt..."

"JA! Min son, du ÄR en isbjörn! Varför frågar du så?"

"För att jag fryser så in i helvete!"

Det där är min pappas mest klassiska skämt i världshistorien. Alltid. Samma. Sak.

Just nu känner jag mig lite som den lilla isbjörnen faktiskt. Det är, i princip, snöstorm ute, jag fryser ihjäl och I'm fattening myself up for the winter... Jag är ätit konstant hela dagen. Du vet när man kommer till en punkt när man varken känner hunger eller mättnad...? Jag är där. Och det är gott, så jag fortsätter äta. Jag känner dock illamående, but what can a girl do?

Eftersom jag misslyckades så extremt med att städa mitt rum igår så har jag sagt till migjälv att jag MÅSTE ha städat för att få gå och träffa klassen. Och skrivit min CAS. All work, then play.