Jag tänkte berätta en historia, som gör mig glad. Som får mig att tänka på ringar i kaffekoppar. Det var för ungefär ett halvår sedan tror jag, fast jag har så himla dålig tidsuppfattning så jag vet inte helt, men vi säger ett halvår.
Allt börjar med missförstånd. Det känns som alla mina problem börjar så. Jag uttrycker mig ofta klumpigt när jag är stressad. Och så hade det blivit och det var nio månader sedan. Nio månader fyllda av tystnad. Det brukade aldrig vara tyst. Men nu hade det varit det, en hel sommar, en hel höst och en hel vinter. Och jag visste att det var till stor det mitt fel, men jag vågade inte ringa honom. Vågade inte för att han hade bett mig att aldrig höra av mig till honom igen. Så en del av mitt liv fylldes av tystnad.
Men sen, en dag, gick jag in i ett rum och då satt han där i soffan. Han vände på huvudet, och ställde sig upp när han såg mig, log och sträckte ut armarna för att krama mig. Jag förstod inte någonting, utan gick bara fram och kramade honom. Jag ville gråta, men kunde inte, jag var mållös. Något sånt här hade aldrig hänt mig innan. Och när vi släppt varandra stammade jag fram tusen små förlåt och att jag varit en idiot och aldrig menade att det skulle gå så fel och att han var fin och viktig, och att jag var så ledsen. Han frågade om jag hade avaktiverat min facebook, vilken jag hade gjort några dagar innan, och sen viftade han bara med handen och sa att jag inte behövde be om ursäkt, att det bara var ett missförstånd, och att jag också var fin och viktigt och att han bara ville att vi skulle bli vänner igen. Jag stammade fram trehundranittiosju till små förlåt, och han bara log och bad mig sluta, och fyllde på min kaffekopp.
Sen började allt om från början. Från noll. På något sätt. Jag åkte hem till honom och hjälpte honom sitta barnvakt och sen när vi låg bredvid varandra mitt i natten, som så ofta förut, bad han mig berätta. "Vad?" frågade jag. Allt. Och jag började prata som om han aldrig träffat mig innan, men ändå visste om en del av mina hemligheter. Jag sa att den finaste filmen jag visste var Skönheten och Odjuret, och att min favoritfärg vad lila, och varför jag slutade äta kött för ett år sedan, och att jag hade hunnit blivit kär men inte sprungit iväg än, som jag alltid brukar, och att jag längtade till skolan var slut för då var framtiden helt odefinierbar. Och sen berättade han att han brukar tänka på mig varje gång han körde förbi mitt hus, och att han hade den finaste flickvännen i hela världen, och att hans framtid var mycket mer definierad än min. Och medan vi låg där och pratade syddes hela tystnaden, som varit där så länge, igen. Och nu finns den inte längre. Nu finns bara de konstanta samtalen och löften om att hälsa på varandra snart.
Och det tycker jag är mycket finare än sovmorgon och zombiespel och kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar