Kafferingar

Jag tror inte på att lämna över sin framtid till ödet. Jag tror inte på ödet alls, egentligen. Men när man ställer en kaffekopp, med tre droppar kaffe i, på ett bord och låter den stå så kommer det bildas en ring. En ring torkar i botten. Och om man sedan lutar på koppen och snurrar på den kommer ytligare en ring bildas. Två ringar, i en kopp. Om man fortsätter att snurra på koppen kommer kaffedroppen följa spåren. Den kommer dela sig över ringarna. Springa runt i varsin ring. För att sedan återförenas. Och det får mig att tänka på ödet. Den ändå typen av öde som jag kan tro på. Hur två saker som ska vara tillsammans kommer i slutändan få vara tillsammans. Inte på grund av någon allsmäktig kraft som väljer att frälsa oss och göra våra liv vackra ibland, utan vi. Vi, som vill ha något. Vi som tycker att en del saker är värda mer än andra. De sakerna som vi är redo att inte ge upp på. Den typen av öde, som vi själva skapar. När man vill ha något tillräckligt mycket kan man få det. Kaffedropparna återförenas, även om de delar på sig ibland. Precis som människor dras till platser de tycker om. Människor de tycker om. Saker de tycker om. Kaffekopparna.