Jag vattnar mina växter, och plockar det jag sår. Sekunder tickar, minuter går. Och det går dagar, och det går år.

Ibland saknar jag människor så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag antar att det är en ganska vanlig känsla. Sådär mycket att man loggar in på skype ungefär 58932 på samma dag för att se om en speciell person är inne. Men nej, inte där den här gången heller. Och man förstår sig inte på varför personen inte är där. Bara en av de 58932 gångerna. Så svårt borde det ju inte vara. 

Det finns det kinesiska ordspråket:

"En dag, tre höstar"

De menar att när man saknar någon tillräckligt mycket kan en dag kännas som tre år. Och det är ju sant. Så himla sant. Just nu i denna sekund saknar jag så mycket att det gör ont på insidan av kroppen. Under skinnet. Saknar, saknar, saknar och vill resa till andra sidan jorden bara för att få säga hej och kramas. Istället skickar jag iväg ett asdyrt SMS och får "Saknar dig ännu mer i just denna sekund!!!" som svar. Och det är ju rätt fint. Sånt är fint. Även om jag inte tror det är möjligt att man kan sakna mer än vad jag gör. Jag förstår inte varför jorden insisterar på att vara så stor. Den får mig att känna mig så otroligt liten.