Du befinner dig på morgonbussen till Göteborg. Jag heter Sven. Tänk på att trycka ner spolpedalen ordentligt när du varit på toan, så det spolas ordentligt.

Nu sitter jag på bussen till Göteborg. Från Oslo. På väg hem igen. Det känns som det enda jag gör är åker buss. Och äter glass. Och det är lite så det är. Och mittemellan finns lite skratt och lite tårar och några sömnlösa nätter.

Den äldre mannen som sitter precis framför mig har missat en strimma vitt hår när han snaggat sig. Det ser lite ut som en vägmarkering. Det är ungefär så kul det blir på en buss. Och på Oslos döda gator springer asiater runt på klockan nio en måndagmorgon, och det är ungefär så många som orkar vara på de gatorna då. För det är inte logiskt att vara glad så tidigt på morgonen. Och det är inte så kul att stirra på en röd grusplan och ett gult slott under en grå himmel om man någonsin har sett den innan. Inte någonsin så kul egentligen, tycker jag, men det är väl en åsiktsfråga. 

Jag har haft en jättefin helg. Mamma har fyllt år, Kattis har sprungit halvmaraton och jag har insett att the Sims inte är så kul och istället spelat lite strategispel och druckit mycket kaffe och kramats. Det är snart oktober. Så nu är det hemåt. Det känns som det enda jag gör är åker buss. Jag hatar att åka buss. Men det är lätt värt det. Så jag kollar på bokstavspärlor och funderar på om jag borde köpa rosa eller svarta linser. Och kollar på vägmarkeringen av vitt hår. Och längtar efter att få krama Johanna och ha en spinnande katt i knät.