På tal om svart och vitt.

I februari hittade jag trailern till Dead Island och blev helt kär. Otroligt galet kär. Som jag blev i flickan utan underkropp i första avsnittet av The Walking Dead. Och så kom det tillslut ut i september, men spelet stöttas inte av mac. Ack, som jag har sörjt det. MEN så fick jag möjligheten att börja spela det på riktigt i förgår. Och döda kroppsdelar bara losnar från ruttnande lik, och det är helt underbart. Överstimulerad på kaffe råkade jag även köpa left4dead istället för left4dead2. Klantiga tjejen. Men det stöttas i alla fall av min dator, så lovar att uppskatta varje litet monster jag får döda. Dead Island nördas i alla fall på hög nivå just nu. Semesterparadis i helvetet. Så himla bra spel. Köp det. Spela det. Nördanördanööööörda! 

Överväger att själv köpa en resa till ett semesterparadis (fast hoppas att det inte bryter ut någon epidemi), för min hy är så blek att jag blir bländad när jag ser mig själv i spegeln. Vit. Och dataskärmar gör en ju inte direkt brunare. Vitvit. Och så svart. Med bambiögonen som jag har börjat springa runt med konstant:

När någon frågar säger jag att det inte är linser, och då säger de "i så fall har du väldigt fina ögon". Så svarar jag "tack" och ler och önskar att det var naturliga, för linserna är så stora att de skaver i underkanten av ögat ibland. Men jag älskar dem. Det är ju faktiskt naturligt att kärlek gör lite ont ibland. Tur för mig att jag i alla fall har någon som hjälper mig döda alla zombies.