Vi piercar oss för att lufthålen inte ska vara så tomma.

Idag känner jag mig lite som ett lakan. Inte bara som i att jag vill ligga i en hög i sängen utan... ett gammalt, skitit lakan. Skrynklig. Platt. Hälften lufthål. Blää. Men det går över. Någon gång. Snart. Men just nu hatar jag att andra sidan av jorden är så långt bort. Försöker att inte tänka på det, för det finns ju fina vänner på den här sidan också. Finfina. Men det går inte så bra, och jag blir lite ihålig av saknaden. Varför insisterar jorden på att vara så stor, när hjärtan är så små?