Jag visste ju egentligen att det skulle bli såhär. Jag kände det på mig längre. Jag kanske halkade efter lite med att förstå vad som höll på att hända. Jag tänkte att det aldrig skulle ta slut. Du kom så plötsligt, och sen var du bara där, som att du alltid varit det. Jag trädde sju smultron på ett strå och gav det till dig, och du sa att jag kunde äta upp dem om jag ville. Jag trodde vi alltid skulle sitta på murar och dricka vin ur petflaskor kalla nätter. Men nu har jag inte tänkt på dig på väldigt länge.
Och mina vänner berättade att de ringt dig och pratar om saker som hänt mellan oss, som de inte alls förstår sig på. Det klart de inte förstår. Jag förstår inte ens. Du köpte tre cigarretter för 40 kronor åt mig, och sen badad vi. Du presenterade mig för ny musik, och efter några veckor var det jag som lärde dig texterna. Jag förstod inte förrän långt senare. Du sa att det var magiskt, att någon kunde vara så duktig på att få fram ord för att beskriva en känsla, som jag var. Och jag frågade, men du ljög. Du ljög om ditt fyllesms, och jag låtsades som det du sa var sant, fast jag visste att saker skulle gå åt helvete efter det. Men jag ville inte veta sanningen, för du var en av mina bästa. En av de viktigaste.
Och vi försökte, vi försökte verkligen. Men det hade blivit svårt. Vi kunde inte prata på samma sätt längre. Alla började fråga. Det syntes, och jag visste inte hur jag skulle kunna fortsätta ignorera det. Och till slut kom jag inte ihåg hur det var när det var enkelt. Jag hade gråtit för mycket, sett hur du gått sönder. Tagit sönder dig lite grann. Jag klarade inte av att inte räcka till för dig. För du var för viktig. Och nu, när allt är över och det är förbi, känns det som en helt annan värld. Allt ser annorlunda ut för oss båda nu. När saker slutar dåligt saknar man dem knappt. Men vår lasagne var den bästa i hela världen.
<3 så himla fint skrivet.
SvaraRadera