Hat och kärlek på en väldigt liten yta.

Jag vet inte ens om jag borde säga det här, men människor är så otroligt äckliga. Nej, självklart inte alla, men en hel del. Sen finns det även de underbara, och de som hamnar någonstans i mitten. Jag vet inte varför de äckliga får ta så mycket plats. Jag gillar inte ens att säga att folk är äckliga, men en del människor gör mig påriktigt illamående. Som i att det svider i min hals när jag tänker på hur de beter sig. Och det värsta är att det handlar om folk som jag verkligen brukade tycka om. Som jag älskade att spendera tid med. 

Men det är väl lite så livet fungerar. Cellerna i kroppen återskapas konstant. Ingen är samma person som den var för sex månader sedan. På ett sätt älskar jag det. Utvecklingen. Ständig förändring. Jag älskar det tills det slår slint och jag sitter här och funderar på vad jorden gör med oss. Vad vi gör med varandra. Hur blev det såhär? Men samtidigt så vill jag inte tillbaka. Inte alls. Jag bara önskar att illamåendet inte behövde infinna sig. 

Och folk säger att saker löser sig. Men det gör de faktiskt inte alls. Inte av sig själv. Men det klart att det är lätt att säga så när man inte vill ta ansvar eller vågar oroa sig för framtiden. Saker försvinner faktiskt om man inte anstränger sig för att få behålla dem. Just nu känns det som för många har glömt bort det. Det är inte det att jag inte orkar känna, det är bara det att jag inte vet vad jag känner längre. Saker förändras. Det är inte som förr. Men jag vill inte, vill inte släppa taget. Tänker inte ge upp innan jag gett det en chans. Fast när vi sover bredvid varandra känns det inte som förr. Någonting har förändrats sen sist. Jag vill bara ha det gamla tillbaka. Likgiltighet dödar mig.