Jag borde byta lakan, för de luktar som innan jag åkte iväg.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Fan. Fan.Fan. Fan. Fan. Fan. Där var verkligheten igen. Jag orkar inte. Fan. 

Mest av allt känns det jobbigt för att allt är samma. Det som jag var trött på när jag reste iväg finns kvar här.  Mest känns det tungt för jag knappt kan andas in luften jag lever i. Mest saknar jag människor, mer än hotellfrukosten. För det mesta är allt bra tills jag är ensam. Mest lustigt känns det att pappa är hemma igen en liten stund, men jag ändå känner mig mer ensam nu än när lägenheten var tom. För det mesta var Moskva helt underbart och mest vill jag tillbaka dit redan. Men allra mest vill jag träffa de människor jag inte får träffa tillräckligt ofta.