I reckon it's again my turn to win some or learn some.

Det är bara fyra dagar kvar av skolan nu. Tick-tack. Tack, tack, tack. Och när Jakob och jag satt i hans bil precis utanför den enorma byggnaden insåg jag att jag snart aldrig skulle tillbaka dit. Det är lite läskigt ändå, det känns som jag alltid har varit där. Tre år känns som hundra. Och han säger att jag kommer glömma bort hur det var. Det gör man. Fast jag vet inte om jag vill göra det. Jag vill glömma delar, jag vill glömma vissa månader, vissa stunder, men jag vill inte glömma något. Jag vill inte glömma hur livet är. Hur det var att vara 16 år och galet förälskad i pojken med lockigt hår vars halsduk var för smal för att fylla någon egentlig funktion. Men man glömmer väl saker. För att nya ska få plats. Precis som jag glömt bort mycket av högstadiet, sa Jakob. Jag har faktiskt glömt det mesta. Förutom fragment. Små fragment som får sammanfatta de tre åren. Jag minns många av människorna, saker de sagt, saker de gjort, saker jag gjort med dem. Men jag minns inte mycket. Jag tittar på gamla bilder och inser att det känns som ett helt annat liv. En helt annan planet. Och jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt.

Jag minns hur Erik petade till mig för att jag somnat på matteboken och min lärare stod precis framför min bänk och stirrade ner på mig: "Hur mycket har du sovit inatt?". Jag minns den där förjävliga gymnastiken där vi var tvungna att jogga hela lektionerna två gånger i veckan. Jag minns min klassföreståndare och Cambridge-lektionerna och retorik-lektionerna och precis vart mitt skåp sitter. Jag minns grillkvällar och tvåkommatjugofem-procentig cider. 

Men det första minnet som dyker upp är alla långraster i nian. Då när Erik och jag satt utanför musiksalen och han spelade gitarr. Hur han alltid frågade vad han skulle spela och jag nästan aldrig kom på något bra förslag. Så han spelade nästan alltid denhär:

Himla fint var det.