Never, never alone in the dark.

Som vanligt är jag besatt av hur lustigt livet är. För hur kan man inte tänka konstant på det när det håller på såhär..?! Jag tycker att ondska är så otroligt fascinerande. Intressantare än kärlek, om det är någon skillnad mellan dem. Kärlek är bara kärlek, visst är det fint och så, men ondskans utveckling är så mycket mer fascinerande än kärlekens. 

Jag brukar fundera på hur lång tid det kommer ta innan jag utvecklar en till personlighet. Sånt brukar jag tänka på. Inte för att det har något att göra med ondska egentligen, men psyket är det oändligt mörkt om man låter det bli det. Det känns nästan omöjligt att JAG inte skulle utveckla en till personlighet. Frågan är bara när. Frågan är alltid när. När? När? När? Jag gissar på någon gång inom den närmaste framtiden. Jag kommer antagligen utveckla en extra personlighet som liknar en femårings och en tredje som liknar ett monster som rage:ar hela tiden. Men det är ju sånt som märks med tiden.