I find myself wondering why, and how, I’m still breathing

Den optimistiska sinnesstämningen jag har varit i de senaste veckorna är borta. Helt. Jag orkar inte och jag vill inte, någonstans.

Glaset är inte ens halvtomt längre. Det är tömt, rentorkat med trasa och fyllt med gyttjevatten och sen torkat med hårtork...

Antagligen beror det på extrem sömnbrist.

Även om en del människor kan gå på denna lilla mängd sömn så klarar jag det inte. 3½ timma är som att springa ett maraton, man blir bara tröttare av att sova lite.

Så nu ska jag begrava mig under täckena och sova bort ett dygn. Jag tänker inte gå upp imorgon.