I wish I could bottle it up and breathe it back like valium.

Jag tycker det är lite konstigt - fast mer... mycket konstigt än lite - hur snabbt man glömmer saker. Och jag pratar inte om saker som att jag redan har glömt var siffrorna på min hand betyder, det gör jag konstant, men då är det bara att skriva dit något nytt. Jag menar viktigare saker. Lukter. Smaker. Känslor. Drömmar. Allt som har tagit upp så mycket plats bara försvinner bort. Man låter det försvinna. Som rök som försvinner upp i himmelen och omringar solen, så att den inte kan skina lika starkt. Man blir vilsen utan att man förstår det. Man glömmer bort andetagen.

Jag hade glömt känslan och smaken och lyckan, och nu när jag har känt den igen vet jag inte om jag någonsin kommer kunna sluta. Om man planerar att sluta är det bättre att aldrig börja. Nu är det försent. Försent är ett dåligt ord, men just nu hittar jag inget ord som passar bättre. Det är försent. Men det gör inte så mycket. Lycka är störst.