Så var ledigheten slut. Påriktigt. Vaknade efter 4 timmar sömn och insåg att jag redan borde sitta på bussen till jobbet. Hoppa upp ur sängen och det första jag gjorde var att sparka in foten i sängbenet. Har haft ont i tån hela dagen.
Och det regnar ute. Men trillar tillslut in på kontoret, och tre av mina underbara kollegor kommenterar på hur stört trött jag ser ut ((och folk säger att tjejer bara "tror" att det ser helt förstörda ut utan smink. HA!)) Häver i mig kaffe medan det känns som hela min livmoder försöker tränga sig igenom mitt skin och jag vill kräkas. Ja, jag tänker skriva om min mensvärk, för jag brukar vanligtvis inte ha någon, så tycker extremt synd om mig själv den här veckan. Och sen när jag kommer till mitt skrivbord är det helt överfullt med papper (jag-kan-inte-ställa-ner-min-kaffekopp-fullt). Och i min inkorg ligger 139 mail och väntar. Jaha. Påsken var ju fin i alla fall. Äter soppa till lunch och dubbla panodil och sen inser att jag måste springa till bussen för att hinna till skolan (hann städa undan allt från påsken, effektivt!) och jag vill på riktigt bara lägga mig i en boll och gråta och spy.
Men sen, sen, sen, sen (nu ska jag sluta klaga), en halvtimma in i lektionen eller något, sitter jag där mer uppspärrade ögon och skäms för att jag inte ville gå från början. För min skola är nog seriöst den bästa i hela världen. Och sen går de nästa tre timmarna helt stört fort. Och på väg hem går jag och ler som en tönt. Och sen inser jag ännu en gång att jag är helt kär i Oslo. Och skolan. Och att det ligger regn på gatan, men det håller på att bli vår. Och hela livet är ganska jättevärt. Okej, inte hela, men mycket av livet. (Jag tycker därför det är nödvändigt att klaga först, för att sätta perspektiv på saker och ting. Väldigt positiva människor kan vara hemskt påfrestande.) Och vi har världens bästa tema i läxa till nästa gång och jag är sjukt inspirerad!
Fast nu ska jag duscha och sova och inte snooza imorgon! Natti!
