29.2.12

"du är den enda jag känner som kan vara sådär svartmålad och gråta utan att det rinner."

Jag har försökt skriva något här. Först skrev jag: "om man verkligen inte orkar känna mer kan man alltid kedjeröka tills man svimmar." Men kom på att så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag "Sanningen är att allt är ganska bajs just nu". Fast det kändes inte så givange, och man kommer ju inte så himla långt om man bara går runt och tänker att världen är orättvis och att det inte finns något man kan göra åt det. Även om det är precis så det känns. Fast är. Känns inte bara som det, utan är. Så jag suddade ut det och skrev "quilajwjgrstdklmasc" istället.

Det är inte så himla lätt det här, men jag måste skriva något, för glömmer varför hela tiden. Men tillslut insåg jag bara för att jag inte orkar just nu, och tänker därför avdramatisera det hela, och skriva om cigaretter.


Jag tror helt och hållet på att det är möjligt att ha bra och relationer till allt. Och då menar jag verkligen allt. Sömn, vänner, mat, fotografi, alkohol, sig själv. Till och med cigaretter. Vissa påverkar en mer, andra mindre. Det som är så himla klurigt är bara hur svårt det är att förstå om det är dåligt, eller snarare: att på riktigt erkänna det. Och ta sig ur det. Det är lite som att stänga av varmvattnet i duschen och få kall luft över hela kroppen, man vet att man måste göra det, men man vill inte alls. 

För det är alltid något som är så bra, annars skulle man inte fortsätta. Annars skulle man inte förneka att det var dåligt. Det är svårt att slut röka. För suget kommer och någon står alltid bredvid och andas ut rök. Det är svårt. En enkel lösning skulle vore att bara ta en till. Bara en till, för jag saknar smaken och känslan. Och just då minns jag inget som är dåligt med det, varför vi skulle sluta. Det är bara att springa till 7eleven. Och andas in den luften igen. För det klart det är det man egentligen vill för stunden. Det är det faktum att det är så lätt att ge efter som gör det så svårt. Så svårt för vad är egentligen poängen med att hålla ut? Man trivs bättre med en cigarett i handen. Glömmer bort att det egentligen inte är så himla bra just nu.

Men om man ska sluta kan man inte ta en cigarett ibland. Då går det aldrig. Man måste sluta helt, man kan inte börja om på nytt halvt. Det är naivt och tro att man kommer sluta hetsröka när man är ledsen, men kan fortsätta annars, bara för att man vet att den biten är dålig. Så tiden måste bara fortsätta gå. Utan cigaretter. För det är så lätt att inte orka, för det är så svårt att bryta vanor, men då kommer man dö i lungcancer, eller bara fortsätta hetsröka livet ut. Tiden måste gå så det kan bli bra igen. Sen får man väl se vad man vill. Så jag jobbar över och bokar upp mig fem helgen framåt. Och tänker att sen är det påskledigt, och då kan jag fly. För man måste tänka på annat.

För utan tid kommer det gå sönder ännu mer. Men jag glömmer det hela tiden, och förstår inte varför jag valt det här. Tänker att det är korkat och överdrivet. Men därför. Därför. Saker kommer bli bra sen. Det måste bara få vara lite åt helvete just nu. Fast jag vill inte ens tänka så, för då kommer jag bara gå runt och vänta. Och då kan ingenting läka. Men det tar väl ett tag. Det är ju alltid svårast i början. 

Och sen, om man verkligen inte orkar känna mer, kan man faktiskt kedjeröka tills man svimmar. I alla fall om det handlar om något helt annat än att sluta röka.

28.2.12

Två helger

Imorgon är det 29e februari, aka. extradagen som inte borde finnas, så tänkte att jag skulle sammanfatta mina senaste två helger i några bilder för att kompensera. 

Fia var som sagt här förra veckan. Finaste flickan.
 Ja, så himla fint var det. Ungefär såhär: 


Och så åkte jag till Jönköping nu i helgen. Och det var sammanfattningsvis såhär:

Nej, jag orkar inte skriva något. Inte ikväll. Jag äter ju yoghurt och sånt annat viktigt. 

15.2.12

Och så Doctor Jones, såklart, för det passar in i alla spellistor!


Jag vet inte om du har haft fördelen att möta en så fin människa. Om inte kommer hon stå på Oslo S om två timmar. För att sedan fylla mitt rum med lukten av cigarettrök i en vecka. Kommer behöva vädra mycket. Men det gör ingetingetinget alls! Jag är så galet pepp och glad att nvaejnvirjgilsnglvkge<3<3<3  Ah-yippie-yi-yu ah-yippie-yi-yeah! Ah-yippie-yi-yu-ah!

12.2.12

Och vet egentligen inte varför jag färgar håret rosa, när jag egentligen bara vill att det ska vara grönt.

Min morfar fyller 85 idag! Finaste, finaste morfar. Och tyvärr är vi inte där och firar. Sverigeturen blev inställd. Det enda jag vet är att han har fått en motorsåg. Piggare 85åring får man leta efter! Grattis så jättemycket till honom!

Eftersom jag inte fick äta tårta och kramas hela helgen har jag blekt sönder mitt hår ännu mer, och tonat det igen. Rosa, cerise och lila, denna gång. Vet inte helt varför. Vill mest att den färgen ska ta slut. Och nu har den gjort det! Och jag blev dessutom ganska nöjd! Ha!

11.2.12

Om att ha panik över intagningsprov.

Jag visste att det var det jag ville göra. Jag visste att jag ville börja någonstans. Och det var precis där. Den perfekte platsen. Men sen kom det till det här med intagningsprovet. Intagningsprovet, aka ge oss allt du har, så får vi se om du räcker till och vi vill ha dig. Intagningsprovet som är det läskigaste i hela världen. Men det var ju den enda platsen som kändes helt rätt, så jag försökte sätta ihop en portfolio. För ibland måste man ju våga offra lite, för att komma någonstans. Sa jag satt uppe några nätter och bläddrade och valde och drack kaffe. Och sen var den där, men jag visste inte om den var bra. För hur vet man sånt? Sen skrev jag en motivationsansökan. Och paniksmsade några av mina vänner, för att det var läskigt.


Men jag skickade inte in något. Portfolion låg där i en mapp på mitt skrivbord och stirrade på mig. Och jag skickade inte in den. Jag lät bara tiden gå. Lät det inte exponeras för någon annan. Ville så gärna räcka till så att jag inte ens vågade testa. För det var det enda rätta, och om det skiter sig är det ju ingen poäng att satsa på något, kändes det som.


Men nu sitter jag här med en hög av böcker framför mig. Kurslitteratur för ett års studier på 50%. För jag ringde på måndagen, och frågade om de hade platser kvar. Sen skickade jag in allt. Och på tisdag kväll hade jag ett meddelande på min mobilsvarare. "Har du problem med att hitta hit? Om du ringer mig kan jag ge dig en vägbeskrivning." För intagningsbrevet hade hamnat i skräpposten i min mail. Jag har inte ens berättat för så många att jag kommit in. Jag blir alltid förvånad när folk tycker jag är bra påriktigt. Måste sluta med sånt. Nu ska jag satsa.


Jag har inte förstått det helt ännu. Och det är läskigt och svårt. Som att klä av sig naken framför alla, och låta dem stirra.

4.2.12

21 grader åt fel håll.

Sovmorgon måste ju vara den bästa uppfinningen någonsin. Jag skojar inte. Det är så himla galet kallt, mitt täcke är varmare än promenaden till bussen, och det är hål i alla mina strumpbyxor. Det spelar ingen roll att jag älskar Oslo och himlen är blå och att fåglarna sjunger, just nu är mina täcken det bästa som finns. Men jag måste hinna till IKEA, skruva ihop kläder, och ställa alla böcker i bokhyllan, innan utgången ikväll, så det är väl lika bra att ta tag i mig själv nu. Termosmuggar.