Men det är läskigt med stora blodfläckar på gatan på söndagkvällar, och bilar som tutar när man går ensam på gator mitt i natten, och hur många blåmärken man får av att åka pulka.

Att säga att städer är himla annorlunda från små, känns ungefär som att säga att det är skillnad på blont och svart hår. Men det är ju så. Det är ju skillnad. Och Oslo, till skilland från Stockholm, suger inte. Jag är lite förälskad i den här staden. Jag är lite förälskad i min nya etta. Och jag har fått världens insperationsboost. Men jag är lite skakig och blåmärkig. Bokstavligt talat.

Skakig för att det har varit helt otroligt kallt i januari. Blåmärkig för att... ja. Jag var och åkte pulka förra helgen. På korketrekken, den gamla bobbanan. Fyra gula blåmärken på mitt högra smalben. Ett enormt på mitt lår. Och två till på mitt vänstra ben. Himla lång backe, det är sju hållplatser med tunnelbanan för att komma upp till toppen igen när man har åkt ner. Och när man kör för snabbt i för stora gupp finns det en stor chans att man flyger av om man inte väger så himla mycket. Då kan man få blåmärken. Har jag lyckats observera. Och det är kanske inte så himla hälsosamt att skratta när man får blåmärken, men ibland kan man inte låta bli. 

Godmorgon, godnatt, och allt där i mitten.

Hej. Massor händer och jag ligger efter i allt. Jag har varit i Linköping. Jag har varit i London. Jag har varit dundersjuk. Jag har spenderat alldeles för mycket pengar. Jag har saknat folk så mycket att jag ringt dem mitt i natten och gråtit. Jag har jobbat. Jag har hittat ett rum och skrivit på ett kontrakt. Jag har stökat ner som tusan i mitt rum. Och jag har glömt bort bloggen helt. Men ska bli bättre. För det är ju ganska kul ändå. Så godmorgon, godnatt, och allt där i mitten, sålänge.