Hårfärgergrawnwrqpq

Jag hittade den här bilden på intranätet igår:

Och blev helt galen. Galen för att jag har varit så duktig på att inte tänka på det. Men nu vill jag verkligen färga mitt hår igen. Saknar det gröna så stört mycket! Men grejen är att varje gång jag färgar ångrar jag mig en stund. Fast just nu är mitt behov så himla galet enormt. Hur fint är det inte?!

Och ja, jag vet att Johanna kommer säga att det inte är fint. Och jag vet att min mamma säger att grönt hår passar på troll. Och jag vet att många tycker det är en dålig ide. Men jag måste. Om en stund. Måste bara komma in i nya jobbet först, så jag är den som är awesome, istället för den knäppa tjejen med grönt hår. 

Jag tror dock att det inte kommer bli helgrönt, utan att det även kommer bli lite blått i denna gång. Om några veckor. Grrrrlllg! Fast jag ska nog bleka håret redan imorgon, för klarar inte av det här mörka. Om nom nom nom!

Adventsmiddag - middagen av alla middagar

I lördagskväll befann jag mig ute hos min finaste morfar. Med 22 andra glada människor. Det är nämligen så att min släkt alltid samlas för att äta julbord tillsammans på första advent. På förmiddagen var jag och hämta min kamera, så tänkte att jag kunde visa lite. 

Vanligtvis äter vi alltid julbord ute på söndagen, efter vi har varit på adventsgudstjänst. Men så blev det inte i år. För morfar insåg att det var jättemånga av hans barnbarn som inte visste hur riktig glögg smakade. 

Så vi var hemma hos honom. Han hade julpyntat för tillfället och det kändes lite som att jag var liten och det var julafton.

Glöggen, som var hela poängen, brände i halsen. Vodka med en skvätt glöggmix i. Och så ingefära, mandlar och russin, såklart. Alla hostade och tyckte det var himla starkt, förutom morfar och mamma. 

Mina fina syskon.  

Och sån min lilla kusin som har blivit längre än mig. Vågade knappt stå bredvid henne för att det kändes så galet konstigt. Himla söt är hon, i alla fall. 

Och så bästa Jacob och hans flickvän. 

Julbordet var väldigt fint. Fast min mat var på en egen liten vegetarisk tallrik. 

N man hade hunnit krama alla några gånger, var det dags att börja äta. 

Sötnosarna.

Och morfar och Elin, som stod för hela kalaset.

 Sen blev vi himla mätta. Hejhej!

Och så busade vi, självklart. 

Och åt chokladtårta till efterrätt. 

Sen började folk dra hem, för det kändes som det var mitt i natten fast klockan bara
 var åtta. Men många skulle sova över, så det blev varken tomt eller tyst.

Och det var en himla fin julkväll, fast det inte låg någon snö på marken alls.

Det här med mardrömmar.

Jag går vanligtvis igenom perioder när jag antingen minns väldigt lite av mina drömmar, eller väldigt mycket. Och just nu är jag i en sån där period när jag minns himla mycket. Det är ofta jobbiga saker. Sånt som man inte ens vill veta att hjärnan har tänkt när man inte haft ögonen öppna. 

Så jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte somna, för när jag vaknar kanske jag inte vill gå upp. Jag kanske bara blir liggande där ensam i min säng, utan att våga dra fötterna över sängkanten, för det som varit i mitt huvud känns så verkligt. Igårmorse vaknade jag och grät. Tidigttidigt på morgonen. I en timma, innan jag somnade om. 

Jag hatar att det här kommer när jag precis har flyttat. När jag måste sova ensam och allt redan känns lite konstigt. Att inte kunna lägga sig jättenära en annan människa och somna om, utan att ligga där och inte veta om det känns jobbigast att sova mer, eller gå upp. Så jag är väldigt trött. Trött och matt. 

Det kanske är så att allt känns så bra i verkligheten, att jag måste ha lite dåliga saker i drömmarna för att kompensera. Jag vet inte. Jag bara hatar att vakna ensam. Så nu tänker jag åka hem till min syster och se på filmer hela eftermiddagen. Och sova där inatt. Jag måste bara kom ihåg att köpa choklad på väg till bussen. 

Jag kastar ju i alla fall inte stekpannor på folk.

Jag har enorma humörsvägningar. Och enormt chokladsug. Och söndergråtna ögon. Jupp, PMS, med andra ord. Visste ni att en del flickor får piller för att bli lugnare när de har PMS? De har så häftigt humör att de kan skada människorna i sin omgivning grovt annars. Så illa är det väl inte för mig. Jag mer tror att alla problem är världens största och gråter och skriker och sånt. Så nu tänkte jag kolla på Dirty Dancing istället. För andra gången den här veckan. Och äta godissnopparna som den snälla damen i kassan gav mig.

Det handlar väl egentligen inte alls om att man ger upp, utan snarare att man lär sig när det räcker.

Det är kallt här. Kallt och grått. Jag har köpt tjocka randiga sockar, men sockiplast fläckar på, så man inte ramlar i trappan.

Jag mår faktiskt väldigt bra just nu. Om man bortser från PMS och halvheten. Jag var på världens mysigaste brunch igår och idag är jag ledig. Så tar en sån där dagar, när jag inte orkar klä på mig ordentligt och bara står i fönstret och tittar ut, medan jag dricker kaffe. Vandrar runt lite i mina nya strumpor och min stickade tröja och börjar inse att det faktiskt är november nu. Och så lyssnar jag på ojdetbörjarblivinterhurskajagreagerapålivet-musik. Bon Iver gör melankolisk musik bäst i hela världen. 

all I want to do is ride bikes with you and stay up late and watch cartoons.

Jag mår bra. Det går bra. Jag viker kläder och sånt. Köper dyra kaffebryggare, fortsätter töja öronen, fyller i blanketter, sånt. 

Men folk börjar fråga mig när jag kommer hem igen. Redan. Och det får mig att sprängas av saknad. För jag vill ju träffa alla. Nästan alla. Alla fina. Jag har varit borta i sex dagar. Och det är säkert sju veckor tills jag kommer hem. Det är 49 dagar. Jag saknar er. Värsta mycket. 

Nu ska jag åka in till stan och äta brunch! Och jag glömde min kamera, så har inga nya bilder att dela med er. Jag ska hämta den nu i helgen. Ni får denna så länge: 

Ibland kanske man bara behöver åka långt bort (och gråta i några dagar, och säga att gubben på skattekontoret var dryg, bara för att man är dålig på att fylla i blanketter, och sakna folk så mycket att man tror man kommer slitas i tu) för att testa. Och lära sig. Och växa, även om det är läskigt och svårt. Den där känslan av att man egentligen bara vill dö går nog över. Hoppas jag.

What do I give a fuck, I've got a girlfriend anyway!!!

Fia är hemma och idag drar vi båda till Linköping. Grrrrrgl! Måste springa till tåget. Pusspuss! Sönderlycklig!

På tal om svart och vitt.

I februari hittade jag trailern till Dead Island och blev helt kär. Otroligt galet kär. Som jag blev i flickan utan underkropp i första avsnittet av The Walking Dead. Och så kom det tillslut ut i september, men spelet stöttas inte av mac. Ack, som jag har sörjt det. MEN så fick jag möjligheten att börja spela det på riktigt i förgår. Och döda kroppsdelar bara losnar från ruttnande lik, och det är helt underbart. Överstimulerad på kaffe råkade jag även köpa left4dead istället för left4dead2. Klantiga tjejen. Men det stöttas i alla fall av min dator, så lovar att uppskatta varje litet monster jag får döda. Dead Island nördas i alla fall på hög nivå just nu. Semesterparadis i helvetet. Så himla bra spel. Köp det. Spela det. Nördanördanööööörda! 

Överväger att själv köpa en resa till ett semesterparadis (fast hoppas att det inte bryter ut någon epidemi), för min hy är så blek att jag blir bländad när jag ser mig själv i spegeln. Vit. Och dataskärmar gör en ju inte direkt brunare. Vitvit. Och så svart. Med bambiögonen som jag har börjat springa runt med konstant:

När någon frågar säger jag att det inte är linser, och då säger de "i så fall har du väldigt fina ögon". Så svarar jag "tack" och ler och önskar att det var naturliga, för linserna är så stora att de skaver i underkanten av ögat ibland. Men jag älskar dem. Det är ju faktiskt naturligt att kärlek gör lite ont ibland. Tur för mig att jag i alla fall har någon som hjälper mig döda alla zombies.