Ineffektivitet, helgplaner och mjau.

Nu sitter jag här i mitt lilla mörker i mitt lilla rum, skriver lite mail, chattar lite, myser lite med kissemissen, skriver några personligabrev, ser lite på film. Allt på samma gång. Så inget blir så effektivt. Alls. Medan Johanna är ute på nollningsåterträff. 

Imorgon åker jag tillbaka till Linköping för helgen. Jag vet faktiskt inte alls hur det känns att åka tillbaka. Men jag ska dricka kaffe och kramas massa, så helgen kommer nog gå jättesnabbt, oavsett hur det känns såhär innan. Dessutom är vår lägenhet kall och varmvattnet dyrt, och jag är lite halvsjuk. Känner mig lite lagom forever alone. Tur att man har en katt som halvt älskar och vill ligga i ens knä, och halvt hatar än och försöker riva sönder ens händer och krypa in under ens madrass. Söt sak, det där.

Du befinner dig på morgonbussen till Göteborg. Jag heter Sven. Tänk på att trycka ner spolpedalen ordentligt när du varit på toan, så det spolas ordentligt.

Nu sitter jag på bussen till Göteborg. Från Oslo. På väg hem igen. Det känns som det enda jag gör är åker buss. Och äter glass. Och det är lite så det är. Och mittemellan finns lite skratt och lite tårar och några sömnlösa nätter.

Den äldre mannen som sitter precis framför mig har missat en strimma vitt hår när han snaggat sig. Det ser lite ut som en vägmarkering. Det är ungefär så kul det blir på en buss. Och på Oslos döda gator springer asiater runt på klockan nio en måndagmorgon, och det är ungefär så många som orkar vara på de gatorna då. För det är inte logiskt att vara glad så tidigt på morgonen. Och det är inte så kul att stirra på en röd grusplan och ett gult slott under en grå himmel om man någonsin har sett den innan. Inte någonsin så kul egentligen, tycker jag, men det är väl en åsiktsfråga. 

Jag har haft en jättefin helg. Mamma har fyllt år, Kattis har sprungit halvmaraton och jag har insett att the Sims inte är så kul och istället spelat lite strategispel och druckit mycket kaffe och kramats. Det är snart oktober. Så nu är det hemåt. Det känns som det enda jag gör är åker buss. Jag hatar att åka buss. Men det är lätt värt det. Så jag kollar på bokstavspärlor och funderar på om jag borde köpa rosa eller svarta linser. Och kollar på vägmarkeringen av vitt hår. Och längtar efter att få krama Johanna och ha en spinnande katt i knät. 

Midnattsfika och sönderklämda fingrar.

På söndag flyttar en flicka till Tyskland. Flickan som jag råkar tycka är bäst i hela världen och som alltid gör allt bättre. Den flickan. Så jag har varit mitt ute i skogen i några dagar nu, för att få pussa massa på henne innan det blir svårare.

Två nätter mitt ute i ingenstans. Femhundra timmar på verandan mitt i natten. Karlavagnen och cigarettrök. 

Vi lagade vaniljsås och värma äppelpaj mitt i natten. Och vaknade till världen bästa frukostlapp. Och efterrätt till förrätt och glass för att värma sig efter att ha suttit under en prickig himmel. 

Och så såg vi på Cry-Baby. Helt störd film. Med en 27-årig Johnny Depp. Och dregglade efter andra fina pojkar. Och viskade, för alla andra försökte sova. Som att vara 14 igen. 

Det var katten överallt. Mjau!

 Verkligen överallt.

Jag tyckte att den här var sötast. Fast han var inte tam, så man kunde inte röra honom. Men fluffig och söt var han, i alla fall. 

Sen gick vi på skogsvandring. Eftersom ingen hör när man skriker i skogen gick vi runt och sjöng. 

Och tog en paus på bryggan. 

Vi hann även fika lite mer och köpa kompisarmband. Och jag skrev in min nya adress i en liten svart adressbok, så nu förväntar jag mig massa fint på posten. 

Och sen blev det inga mer bilden, för de sista timmarna släppte vi inte varandras händer. Alls. Förrän bussen kom. Då hatade vi den och grät och pratade om att vi kunde flytta in i gathörnet och inte åka någonstans alls.

Typ de bästa tre dagarna man kan ha. Det kändes väldigt tomt att sova ensam i en nittio säng när jag kommit hem igen. Men det är inte så långt till november. Eller hur? Och tills dess får skype och mail och rosa stickade kaniner och små gömda lappar knyta ihop oss. FinasteFia.

En liten flicka och en lite pojke och ett litet missförstånd.

Jag tänkte berätta en historia, som gör mig glad. Som får mig att tänka på ringar i kaffekoppar. Det var för ungefär ett halvår sedan tror jag, fast jag har så himla dålig tidsuppfattning så jag vet inte helt, men vi säger ett halvår.

Allt börjar med missförstånd. Det känns som alla mina problem börjar så. Jag uttrycker mig ofta klumpigt när jag är stressad. Och så hade det blivit och det var nio månader sedan. Nio månader fyllda av tystnad. Det brukade aldrig vara tyst. Men nu hade det varit det, en hel sommar, en hel höst och en hel vinter. Och jag visste att det var till stor det mitt fel, men jag vågade inte ringa honom. Vågade inte för att han hade bett mig att aldrig höra av mig till honom igen. Så en del av mitt liv fylldes av tystnad. 

Men sen, en dag, gick jag in i ett rum och då satt han där i soffan. Han vände på huvudet, och ställde sig upp när han såg mig, log och sträckte ut armarna för att krama mig. Jag förstod inte någonting, utan gick bara fram och kramade honom. Jag ville gråta, men kunde inte, jag var mållös. Något sånt här hade aldrig hänt mig innan. Och när vi släppt varandra stammade jag fram tusen små förlåt och att jag varit en idiot och aldrig menade att det skulle gå så fel och att han var fin och viktig, och att jag var så ledsen. Han frågade om jag hade avaktiverat min facebook, vilken jag hade gjort några dagar innan, och sen viftade han bara med handen och sa att jag inte behövde be om ursäkt, att det bara var ett missförstånd, och att jag också var fin och viktigt och att han bara ville att vi skulle bli vänner igen. Jag stammade fram trehundranittiosju till små förlåt, och han bara log och bad mig sluta, och fyllde på min kaffekopp. 

Sen började allt om från början. Från noll. På något sätt. Jag åkte hem till honom och hjälpte honom sitta barnvakt och sen när vi låg bredvid varandra mitt i natten, som så ofta förut, bad han mig berätta. "Vad?" frågade jag. Allt. Och jag började prata som om han aldrig träffat mig innan, men ändå visste om en del av mina hemligheter. Jag sa att den finaste filmen jag visste var Skönheten och Odjuret, och att min favoritfärg vad lila, och varför jag slutade äta kött för ett år sedan, och att jag hade hunnit blivit kär men inte sprungit iväg än, som jag alltid brukar, och att jag längtade till skolan var slut för då var framtiden helt odefinierbar. Och sen berättade han att han brukar tänka på mig varje gång han körde förbi mitt hus, och att han hade den finaste flickvännen i hela världen, och att hans framtid var mycket mer definierad än min. Och medan vi låg där och pratade syddes hela tystnaden, som varit där så länge, igen. Och nu finns den inte längre. Nu finns bara de konstanta samtalen och löften om att hälsa på varandra snart. 

Och det tycker jag är mycket finare än sovmorgon och zombiespel och kaffe.

Saker som händer när allt är nytt.

 Nu är jag alltså inflyttad. 10 nätter i en helt ny stad. Helt nytt sovrumsfönster. Med balkong och allt precis utanför. Och en ny person att dela varje dag med. 

Jag har fått centrum presenterat för mig av min otroligt översöta rumskompis. Fast det regnar verkligen varje dag. Fast jag gillar det ändå. De säljer till exempel jättefina lårstrumpor och fingerlösa handskar för 69 kronor bredvid Ica.

Vi har packat upp det mesta och skruvat ihop möbler, så denna lägenhet börjar verkligen kännas som vårt hem. Och jag har även, som sagt, klippt av mig lite av håret. 

Och så har jag sökt massamassa jobb. Igår sprang jag runt så mycket att jag har ont i låren idag. Men nu har jag fått lite grejer på gång, så jag hoppas att det ordnar sig snart. 

 Och så töntar vi oss ganska mycket. Typ hela tiden. Förutom när vi är extremt seriösa, sådär som man behöver vara ibland. Det är lagom, för vi är faktiskt ganska jättelika har jag märkt. Och på lördag ska vi ha inflyttningsfest. 

Du ville stanna, men denna stan var mer än du klarade av.

Det regnar varje dag här, för vi bor så nära vattnet. Hoppas ni har sol.

Tre dagar sedan jag flyttade in, och jag har fortfarande lite träningvärk i armarna. Och jag bar varken sängen eller bokhyllan. Galet bra form är jag tydligen i. Värken i bröstet, det där läskiga som föddes när jag plockade ner alla bilder och lämnade kvar en röd vägg med massa kluddfläckar, har dock börjat försvinna. En säng mitt bland flyttkartonger börjar känns bekant, och att sluddra ord till en katt som börjar nosa mig i nacken mitt i alla mardrömmar. Fast vi har varken kaffemått eller duschdrapperi, och bokhyllan välter när man rör den. Och vi köpte soffbordet i fel färg. Men vi lär oss, och äter glass, och jag tror jag kommer trivas ganska jättebra här. 

Fast jag är inte van vid helt nya knivar, så har skurit mig lite i fingrarna, och fått en bokhylla i huvudet, och insett hur viktigt det är att ha en pastasil. Och sen har jag hunnit tröttna på allt jag höll kvar i och har därför klippt av mig håret och började försöka skriva personliga brev. Fast jag vet inte alls hur man gör. Och vi har inte ens internet i lägenheten än, så kan ändå inte skicka in dem. Men jag tänkte försöka halva natten, men först ska jag gå och handla. Och andas. För jag har typ all tid i världen, och saker blir bättre om man andas, har jag hört. Så tänkte försöka göra det. Jag har bara varit här i tre dagar, men det känns redan som att distansen gör att jag ser saker klarare och mår mycket bättre. Dessutom har jag stört söta sambos och B&J's i frysen. Det känns bra. Allt. Det mesta. Jönköping. Fast måste erkänna att jag längtar till pappa kommer hit på fredag.