Tusentals små lysande prickar syns inte på himlen här i stan.

Jag hatar faktiskt natten. Påriktigt. Eller, det är inte sant. Jag hatar att vara ensam på natten. Det är det jag hatar. Att allt är tyst och ensamheten blir så påtaglig. Och man vet inte om man borde äta eller inte, alla vet ju att det inte är hälsosamt att äta mitt i natten. Men om man varit vaken länge och inte kan somna om, och börjar bli riktigt hungrig? Och så känns det som jag kastar bort så mycket liv genom att bara stirra upp i ett mörkt tak. Men mest hatar jag natten för det är då verkligheten kommer ifatt mig. Jag är för naiv och korkad, och vill för mycket, för att verklighetens luft inte ska vara svår att andas. Men det finns väl inte något som få den att försvinna. Som är lagligt eller hälsosamt. Jag vet inte varför jag vänder på dygnet. Hemskt ologiskt av mig. Så nu ska jag gå och göra kaffe och hoppas att huvudvärken försvinner. 

Sista tisdagen i mitt rum

Fem dagar kvar. Jag har dunkande huvudvärk. Som att mina ögon ska explodera av trycket inne i min skalle. Pappa lagar kantarellpaj (jag dör av längan). Alla dagens planer ställts in, jag har inte ens packat något. Orkar inte. Det känns som en kraftansträngning att skicka sms. Ligger bara i min säng och ser på Skins. Jag får panik. Det känns så otroligt ovärt att inte orka göra något nu när det är slut när som helst. Nej, jag kan inte bara andas, för snart är ju allt borta! Förstår ni inte??? Jag kommer aldrig mer bo i den här lägenheten på en tisdag. Det är snart slut och jag har panik. Rädda mig! 

Nu ska jag krypa tillbaka in i mitt mörka hål tills maten är färdig. Carl säger att Effy får honom att tänka på mig. Vet inte alls hur jag ska tolka det. Det värsta är att jag förstår hur han menar. Snart kommer Fia hit. Allt kommer bli bra då.

Sju saker som är underskattade.

Att gå på marknad och åka karusell för första gången på över ett år och skrika "VI KOMMER DÖÖÖÖÖÖ!" och helt ärligt tro att om bara några sekunder kommer man knäcka skallen när man kastas in mot stolpen i mitten. Och sen skratta så mycket att man får ont i magen.  

Post-it's som man fick i lågstadiet, som det står "får jag chans på dig?" på, och har tre rutor med alternativen "Ja", "Nej", och "Kanske". Jag brukade inte svara på lapparna, så fick ofta fem i rad, så har hittat några stycken. Fast att hitta kärleksbrev är snäppet bättre. Typ bara det finaste som finns. 

Skype-dater. Känns ungefär som det bästa i hela världen just nu, när väldigt många är långt bort. Så får man vara nära en liten stund, på låtsas i alla fall.

Att se på halvdåliga skräckfilmer och äta en hel liter glass, och sen, när man tror man ska sprängas, få en helt färsk muffin.

Gulliga plåster, formade som till exempel lejon eller cupcakes. Väldigt praktiskt att ha hemma när man försöker packa, och går in i alla kartonger, eller tappar dem... Så blir man mindre ledsen, och då gör det inte så mycket att man har slagit sig lite. 

Ett hej. Nog det mest underskattade av allt på hela jorden. 

Och slutligen, när pappa knackar på min dörr och säger att han funderar på om han ska gå och lägga sig eller umgås lite med mig, och frågar vad jag tycker han ska välja. Det är nog sånna ögonblick jag kommer sakna mest när jag flyttat. 

Du och Linköping gör er bättre i backspegeln, även fast du var min vän och det var mitt hem. Men det gör inget längre, det gör inget nu. Inte som i att jag inte bryr mig om dig längre, men...

Det tar tid för mig att packa. Jag har bara fyllt två kartonger med skor, och en kartong med böcker och filmer, men resten finns fortfarande här. Och måste gås igenom. Det tar tid. Känns jättekonstigt att välja vad som är värt att spara och vad som kan kastas. Det är så mycket som verkar komma från en helt annan verklighet.

Hela mitt liv ska ner i kartonger och när jag går igenom mina hyllor hittar jag lådor fyllda med bilder och brev och kort. Bilder på folk som jag inte umgås med längre. Födelsedagskort som utlovar kärlek i all oändlighet från personer som jag inte har någon kontakt med. Och det gör mig faktiskt helt varm inuti. Jag sitter och bläddrar i bilder och läser brev och ler, för det var så fint när det var. Saker jag hade glömt kommer tillbaka och får mig att minnas att det var faktiskt fint då också, innan allt blev annorlunda. 

Det känns konstigt, men faktiskt inte sorgligt alls, för det är bara så att den tiden är över och det finns inget som kan göras åt saken. Det kan inte bli fint på samma sätt längre. Men när det var var det så otroligt vackert. Så himla mycket kärlek på en och samma plats. Men det är viktigt att vänner gör varandra starkare, och när det försvinner är inte vänskapen värd så mycket längre, hur mycket man än tycker om personen. Saker som var fina blir inte lika fina längre, men det gör inte det som var mindre äkta. 

Det är därför det är så svårt att sortera. För det finns så himla mycket. Det är därför jag bara har packat ner sånt som är lätt. För resten vet jag inte vart jag ska börja med, vad jag vill ta med mig och packa upp där borta, och vad jag vill lämna bakom mig. Som alla säger, det är inte lätt att växa upp. 

Så jag tar otroligt många pauser. Nu, till exempel, ska jag snart dra och se på skräckfilm. För blod behövs, när man ska fatta avgörande beslut, såhär mot slutet.

bilder

Love me twice today. Love me two times, babe, 'cause I'm goin' away.

Jag har fikat fem gånger under de senaste tre dagarna. Frukostfika. Lunchfika. Eftermiddagsfika. Kaffekaffekaffe! Med himla fina människor, som utlovat. Så fina att kaffet blir lite överflödigt, för folket räcker för att fylla upp mig till bredden. Men kaffet är ändå himla gott, så det kan lika väl vara med.

Jag har till exempel spenderat en dag med denna vackra flicka: 

Vi har nu (pinsamt nog) matchande jackor, och lustar båda två efter vinterskor och kappor. Jag lustar även efter en extremt onödig dockningsstation till ajfånen, som har en telefonlur man kan prata i, och en rosa plastkamera som gör att det ser ut som man han tagit bilderna genom ett kikhål i ytterdörren.

Sen har jag viskat hemligheter med Amanda också. Hon är jättemodig och ska åka till USA i höst. Hon vet inte vart, hon vet bara att hon vill dit, vilket är så galet coolt med tanke på att USA nästan är en hel, enorm kontinent.

Såhär glad kan man till exempel bli av fina vänner.

Och jag har sovit till klockan ett varje dag, och igår åt jag färska hallon och blåbär för första gången i år. Med vaniljyoghurt. Till frukost. Så lyxigt och gott att jag nästan svimmar.

Jag märker dock att min dygnsrytm är helt upp och ner. Gick upp strax efter tio idag, för att äta frukost på stan, och har varit hjärndöd hela dagen. Philip var, tack och lov, hur glad som helst när jag mötte upp honom efter att han slutat skolan, och det smittade av sig lite. Annars är oboykaffe väldigt bra när man inte vill röra sig. Men falafel och mys är tvåtusenåttiosju gånger bättre.

Så har ungefär min vecka varit än så länge, plus lite te och glass, och prickiga stekpannor, och gråtande framför filmer. Om någon har haft dåliga dagar tycker jag att ni ska kolla på den här videon och bli lite glada. Tycker faktiskt ni ska kolla på den oavsett hur de närmaste dagarna har varit. Hur gulligt som helst:

Men hur många korsetter behöver egentligen en arbetslös flicka?

Min blivande sambo klagar på att jag bloggar sällan. Och att jag bara bloggar om sorgliga saker. Så jag tänker att det är lika bara att anpassa sig nu, innan jag flyttar, så hon inte klagar sen och nekar mig glass, eller något. Jag kanske kastar en väldigt mörk skugga över mitt liv här, men det beror endast på att jag tycker att det känns ganska meningslöst att blogga egentligen, men jag får ett enormt behov av att skriva av mig när något känns jobbigt och ibland tröttnar jag på min dagbok, vilket ofta kommer i kombination med att jag tröttnar på världen. Dessutom känns det som att alla inte riktigt har att göra med min vardag. Fast jag är faktiskt oftast glad, så nu tänkte jag skriva om det. För Johanna har kanske rätt, lyckan förtjänar också lite plats här. 

Yes, indeed. 

Jag dricker kaffe. Just i denna sekund. Har gjort det hela dagen. Och det här är faktiskt lite svårt. Jag är väl helt enkelt inte en van glad bloggare. Jag är dock en väldigt van kaffedrickare. Jag misstänker att min (egentligen icke-existerande) inkomst kommer gå till kaffe och glass, två väldigt nödvändiga saker i vardagen. Medan min älskade sambos kommer gå till parfymerad kattsand. Nej, antagligen chips. Men Mysan är typ den mysigaste missen i hela världen. Hon ligger och spinner lika högt som en jetmotor i ens armhåla när man sitter framför datorn, som att hon stöttar ens facerapes till 100%. Helt förälskad i henne, fast jag har bara varit med henne ett dygn. Johanna säger att hon är lat, söt och gillar och äta, precis som vi, och därför kommer passa in perfekt i lägenheten. Jag är halvt övertygad om att hon kommer bli den mest bortskämda katten i hela staden.

Nu är det mindre än två veckor tills jag flyttar! Jag funderar på när jag ska börja packa. Och kommer fram till att jag måste städa först. Då funderar jag på när jag ska städa, och kommer alltid fram till att jag borde göra det med en gång, fast blir alltid uttråkad efter 2 minuter, och kommer fram till att innan jag städar måste jag dricka kaffe, och äta falafel med Philip och se på Star Wars med Martin och köpa en ny korsett. Det gör inte så mycket (förutom korsetten, som är en ganska onödig utgift för tillfället, eftersom jag redan har fem stycken) det är ju faktiskt två hela veckor kvar.  Det finns dock nödvändig shopping som måste göras. Till exempel pricka stekpannor, skärbrädor som är formade som flodhästar och kaninlampor. Vi kommer nog få den finaste lägenheten i hela världen.  Har dock inte fattat att det händer än. Ibland slår det mig, i två sekunder, och jag bli lite rädd och pirrig, som när man är 13 och kär i någon som man knappt vågar säga hej till,  innan jag glömmer bort det igen. Men jag skulle ändå vilja påstå att jag är helt otroligt, galet pepp!

Men det är som sagt lite läskigt att lämna allt bekant bakom sig. Jag blir alltid stressad och vill göra asmycket den sista stunden, och det har börjat nu. Jag har därför haft en ganska otroligt bra chillhelg, med lite fest och lite kramar, och mycket kaffe och prat (mina smalben har även lyckats samla på sig 22 myggbett under natten). Och jag har många finfina planer för veckan. Mest att fika med många fina pojkar och flickor. Men även lite seriösa grejer att ta tag i. Och sen får vi väl se vart livet tar vägen. Nu borde jag dock verkligen städa påriktigt. I luddiga strumpor, till fjantig trallmusik! För imorgon börjar fika-med-alla-en-sista-gång-innan-det-blir-svårare-att-ses-veckan!

Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

Jag förstår inte hur det blivit såhär. Det känns som alla i den här staden är så otroligt trasiga. Som att deras kött har slitis sönder tills det bara är ben kvar, och de desperat försöker dölja det. Jag förstår inte alls varför det bor folk här. Men det kanske är svårt att fly från det som försvinner och tar sönder en. Alla är så ledsna. Det känns så hopplöst; jag bara står här och ser på och kan inte ens gråta, hur mycket jag än vill och försöker. Den kanske inte har något alls med platsen att göra. Det kanske bara är allmänt svårt att andas när man växer upp. Jag vet inte. Jag har bara vuxit upp i den här staden. Människor går sönder här. Jag vill verkligen inte tro att det är så överallt. Men sanningen är kanske att alla måste igenom någon slags köttkvarn för att växa upp. 

Jag känner mig så otroligt maktlös och sorgsen. Vill bara flytta nu. Samtidigt som jag inte vill flytta alls. Fast det känns som jag inte har någon anledning att stanna längre. Ingen är ärlig här. Ingen vågar försöka bli hel. Människor är så sköra. Alla bara sårar varandra för att skydda sig själva. Folk går sönder.

Little Girl, why are you crying? Just because the flowers in your garden are dying? Theres so much that you could be doing, and all of your neighbours... well they haven’t got a clue.

Det är precis det jag har gjort ganska länge nu. Gråtit för att allt förändras. För att jag är så himla rädd för att en del av det bästa kanske kommer försvinna. För att det aldrig kommer bli som förut. För att jag inte får vara ett barn längre. Och sen insåg jag, helt plötsligt, att det var så jävla dumt. Förändring är läskigt, men sällan dåligt. Och nu kommer saker onekligen förändras. Det är väl bara att hoppas på det bästa och hålla kvar i det som är värt att hålla kvar i. 

Det enda problemet är att det gör att jag får ångest när jag själv väljer bort saker. För förändring kommer ju ändå. Tänk om man väljer fel? Jag ställer mig ju alltid i fel kö när jag ska handla mat. Men det är väl så det är att vara människa. Ibland växer personer åt fel håll, då är det inte samma person som man brukade tycka om längre. Och ibland växer personer ihop med en, och det är det finaste som finns. Och snart flyttar jag och det jag kommer sakna mest är att sova så otroligt nära att det känns som man är en enda kropp. Tur att man får med sig världens fluffigaste misse och en väldigt fin vän. Och så kommer jag antagligen bli vuxen också. Påriktigt. Inte lika bunden. Eller, i alla fall på ett helt annat sätt. Ansvaret blir annorlunda. Ja, jag misstänker att det som kommer är bättre än det som varit, och en sån förändring känns himla dumt att gråta över. 

Böcker som är så bra att jag sitter på tåg och viskar ord i flera timmar.

Nu är jag hemma igen. Jag har haft en otroligt fin semester och en del av mig ville skrika och sparka, och spring där ifrån, när jag skulle gå på planet. Men just då var en sån kraftansträngning nästintill omöjlig, så nu är jag tillbaka på samma gator som jag alltid går på. Den största skillnaden är att jag nu letar jobb för första gången i mitt liv. Men det känns redan som jag aldrig varit borta, så jag är inte hemma så mycket, utan lägger mina sista besparingar på tågresor. Det är ganska idiotiskt egentligen. Jag ska nämligen flytta snart och kommer antagligen behöva de pengarna då, men man måste få andas också, har jag kommit fram till. Imorgon åker jag vidare. Till Stockholm. 

Annars har mycket sommar gått åt till att bli kär i varannan karaktär som Haruki Murakami skriver om. Det enda som är viktigare än hans böcker är att få andas samma luft som de finaste människorna jag vet. Tydligen sitter jag till och med och mumlar varenda rad jag läser på tågen. Så läs Norwegian Wood, du kommer bli kär.

Han: Ursäkta, men är du medveten om att du viskar?

Jag: ................... He... oj. Förlåt.

Han: Nej, det är ganska fint faktiskt. Och ibland ler du som om...

Jag: Va?

Han: Som att du läser om någon du är kär i.