25.5.11

Hej, jag tänkte bara säga att livet är väldigt, väldigt fint (ifall någon skulle ha glömt bort det).


Att dricka öl halva dagen och natten eller att ligga bredvid någon och prata bort flera timmar. Sånt tycker jag är väldigt fint. Och sms kan vara extra fint också. Och musik. Och att få prata med folk man har saknat. Det gör livet väldigt fint. Faktiskt. Allt är fint bortsett från fem timmars långa balträningar på dagar som är skapade för att man ska gå runt i pyjamas och läsa böcker. Det, och att jag inte riktigt får träffa alla människor som jag vill träffa. Men allt kan väl kanske inte vara fint på samma gång, tänker jag. Så vi kramas, för det reducerar insomnian. 

21.5.11

Dagen när Fia blev klar med sina exams och Johanna firade att hon snart ska bli 19

Gårdagen var, som förväntat, underbar och ganska perfekt. Det var dock lite som fyra utekvällar på en dag.  Otroligt bra start på en finfin sommar! Det började med att Farzad och jag hämtade en lycklig Fia-Lena för att dricka mousserande vin i gräset (1), sen var det vidare till Jonny för att fira födelsedag i några timmar (2), innan jag drog tillbaka till stan och drack öl i gräset (3) innan vi gick och ut dansade (4). Ungefär. Tihi! Massor, massor fint folk på samma kväll. 

Efter att ha hittat den gamla videon från Kirnas 18-årsdag blev jag extremt pepp på att börja dokumentera på det sättet igen. Sagt och gjort. Gårdagen finns ganska fint sammanfattat häääär:




20.5.11

Vi dansar på tomma gator på torsdagsnätter bara för att vi kan och saker är påväg att bli väldigt annorlunda.

Den 20de maj och nu är jag alltså klar. KLAR KLAR KLAR! KÄR KÄR KÄR!

Hela gårdagen spenderades ungefär såhär...
med Fia och Farzad, så när är jag lite röd i ansiktet. Världens finaste sol och vänner och dag. Jag är helt psykat överlycklig. Det känns helt otroligt att vi har kommit såhär långt. Vi hade likaväl fortfarande kunnat gå i ettan. Vet inte vart tiden tagit vägen. Men den tredje svåraste gymnasieutbildningen (som Farzad så stolt informerade mig om igår) är nu avklarad. Och vi överlevde. Och för att fira måste man ju självklart sitta i solen och dricka öl tills allt snurrar. 

Vid fem-tiden var Fia tvungen och springa iväg, och ungefär samtidigt kom den här pojken:
Och vi satt kvar i gräset i några timmar till. Tills vi kom på att jag i princip inte hade ätit något på hela dagen. Bort från ån och in mot stan där jag fick världens minsta falafeltallrik. Kände inte ens att jag hade ätit något efteråt, haha! Så magen fick fyllas på med mer öl, ost och nötter. HIHI! 

Och tosdagen avslutades med en otroligt fin promenad genom stan där vi dansade fram på gatorna. Nog det finaste avslutet någonsin. 

Och nu är det fredag. Och idag blir Fia klar, och Johannas födelsedag ska firas. Och åååh, vad fint livet är just nu! Jag hoppas lite på att det kommer bli världens längsta natt, för jag känner på mig att den kommer vara himla fin. 

16.5.11

Ibland blir jag så otroligt trött på mig själv, och de idiotiska sakerna jag gör, att jag vill banka in hela mitt ansikte med en enorm stenslägga.

Gnatt.

Går det år HELVETE är jag ändå född.

Eftersom vi hade det sista litteraturprovet idag så har Fia och jag varit och köpt böcker. Jag sörjer lite att både svenskan och engelskan är över, men å andra sidan har vi nu friheten att läsa precis vad vi vill, vilket vi i princip inte har haft på tre år. Detta innebär att alla böcker jag fått i födelsedagspresenter och julklappar (och de böcker man bara inte kan låta bli att köpa om man går in i en bokaffär eller i ett antikvariat) har lagts på hög. Nu har jag låtit högen växa med tre böcker till. Och de får bara ligga där, hur lockande det än känns att plocka upp dem, för det är bara tre dagar kvar nu. Fem ämnen är avklarade, ett är kvar. På torsdag, på torsdag, på torsdag klockan tio. Då, då, ska jag och Farzad, och alla andra fina som vill vara med, sätta oss på en gräsmatta och dricka öl. Hela dagen. Tills det blir sent. Tills man somnar. Då får man gå hem. Så man orkar göra samma sak på fredagen. Sen ska jag välja vilken del av bokhögen jag vill börja med. Och dansa massa, massa med Jakob nästa vecka. Snurr, snurr, snurr, hopp: in i hans bröstkorg för att de är så läskiga, snurr, snurr. Axelshake och asgarv. Himla kul. Himla bra. Himla fint. Längtar till fler saker än ni möjligtvis kan förstå. 

15.5.11

I reckon it's again my turn to win some or learn some.

Det är bara fyra dagar kvar av skolan nu. Tick-tack. Tack, tack, tack. Och när Jakob och jag satt i hans bil precis utanför den enorma byggnaden insåg jag att jag snart aldrig skulle tillbaka dit. Det är lite läskigt ändå, det känns som jag alltid har varit där. Tre år känns som hundra. Och han säger att jag kommer glömma bort hur det var. Det gör man. Fast jag vet inte om jag vill göra det. Jag vill glömma delar, jag vill glömma vissa månader, vissa stunder, men jag vill inte glömma något. Jag vill inte glömma hur livet är. Hur det var att vara 16 år och galet förälskad i pojken med lockigt hår vars halsduk var för smal för att fylla någon egentlig funktion. Men man glömmer väl saker. För att nya ska få plats. Precis som jag glömt bort mycket av högstadiet, sa Jakob. Jag har faktiskt glömt det mesta. Förutom fragment. Små fragment som får sammanfatta de tre åren. Jag minns många av människorna, saker de sagt, saker de gjort, saker jag gjort med dem. Men jag minns inte mycket. Jag tittar på gamla bilder och inser att det känns som ett helt annat liv. En helt annan planet. Och jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt.

Jag minns hur Erik petade till mig för att jag somnat på matteboken och min lärare stod precis framför min bänk och stirrade ner på mig: "Hur mycket har du sovit inatt?". Jag minns den där förjävliga gymnastiken där vi var tvungna att jogga hela lektionerna två gånger i veckan. Jag minns min klassföreståndare och Cambridge-lektionerna och retorik-lektionerna och precis vart mitt skåp sitter. Jag minns grillkvällar och tvåkommatjugofem-procentig cider. 

Men det första minnet som dyker upp är alla långraster i nian. Då när Erik och jag satt utanför musiksalen och han spelade gitarr. Hur han alltid frågade vad han skulle spela och jag nästan aldrig kom på något bra förslag. Så han spelade nästan alltid denhär:



Himla fint var det.

3.5.11

Nerds 16^(1/2) ever

Nu har mina slutprov börjat! Och när det är slut är det slut! Tihi! Längtar, längtar!!!!1!
Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa.
Hej då liv! Ses den 19de!

2.5.11

Alla låtar som är vi




Det är sommar och vi ligger på gräset i backen. Du och jag. Du och jag mot världen. Jag tänder en cigarett och börjar prata om dumma saker som hänt de senaste nätterna, och du ler. Lyssnar och ler, för det är alltid det du gör när jag kommer in i saker för snabbt och du inte riktigt förstår. Så jag andas i röken och börjar om från början. Du säger att det inte är så farligt och jämför det med saker du gjort. Och med andra saker jag har gjort innan. Lättar min ångest lite. Jag tänder en cigg åt dig och skrattar lite när du börjar hosta. Och vi ligger där i gräset i solen och dricker cider och pratar om pojkar och vad du ska göra nu när du är klar med skolan. Och där stannar vi. Tills solen går ner och vi måste gå hem för att hämta jackor. "En liten, liten stund till bara" säger vi, fast det har blivit kallt, för det är sommar och det är du och jag och gräset är väldigt mjukt.

Och snart är det sommar igen. Om en månad är skolan slut för mig också. Snart är det sommar och du är inte här. Jag älskar sånna ögonblick. Våra ögonblick. Men du är så långt bort. Långt, långt bort och jag lovade att inte sluta sakna dig, minns du det? Du bad mig lova och jag saknar dig fortfarande. Så du måste komma hem snart, för jag minns inte hur ditt schampo luktar längre. 

En väldigt fin lördag som bara råkade vara Valborg

Ibland känns det lite som hela livet rasar samman. Man tittar runt sig och funderar på vad man har kvar och på hur mycket man faktiskt har kastat bort. Så man ringer ett samtal och det känns som hela livet hänger på om personen i andra änden svarar eller inte. Så var min fredag. Och personen i andra änden svarade inte. 

Det jag alltid glömmer är att det gör inte så mycket, egentligen. Det gör inte så mycket om man har en dålig dag. För sen länkar någon en sång som man brukade sjunga när man var 7 år gammal och allt känns mycket bättre väldigt snabbt. Ångesten är bara ytlig när livet är väldigt fint. Det blir extra uppenbart när man direkt efter har en helg som fungerar lite som en blinkande neonskylt där det står att just nu är det finaste som finns. 

Sista dagen av april och det är vår och det är bara 19 dagar kvar av skola och allt är faktiskt väldigt, väldigt fantastiskt underbart när man umgås med massa fina människor.

Mamma hade som sagt lovat mig en födelsedagslunch, så jag tog på mig ett halsband för första gången på flera månader, var lite extra hungrig och himla glad, och gick den lilla biten in till stan.

Dag var med

Och finfina Kattis.

Sushi-resturangen hade stängt igen så vi gick och åt tapas på Aioli istället. 

Himla gott var det! Och väldigt bra när man inte äter kött, hihi!

Mamma 

Och sen var det massor hejdå-kramar och "vi ses till balen" och "älskar dig" innan jag åkte till Ryd för att träffa Fia och Frazad. Finfin dag.