25.3.11

22.3.11

Och helt plötsligt inser man att man sugits in i stadslivet och att det är handikappande att inte ha en mobiltelefon.



- Jag går på en stig.

- EN STIG?!

- Ehm. Ja... Fast den är asfalterad.

- Hur är det då en stig?

- Det är ju träd på båda sidorna.



19.3.11

Frysa lite, för att komma dit och bli varm.


Hej, folk. Livet är konstigt. Fint, men konstigt. Tiden går fort. Därför ska jag gå genom halva staden för att få sova i en säng som inte är min egen. Jag är säker på att jag kommer gå vilse, men dit ska jag. För Johnny och jag ska ha kuddkrig halva natten. Sånt är värt att gå vilse för. 

14.3.11

Insomnia och blodiga tänder

Jag har haft svårt att somna. Kanske för att jag sovit så mycket under helgen. Kanske för jag har för mycket tankar som springer runt. Kanske var det bara kaffet som jag drack med Jakob och Robin igårkväll. Men när jag äntligen somnar drömmer jag om människor som skrattar fanatiskt åt andra människors smärta, och vaknar sedan illamående. Jag befinner mig på något sätt utanför mitt eget huvud. Tydligen var jag inte alls redo för en ny vecka. Men här är den och det finns inte mycket man kan göra åt det. Jag har bytt lakan och hoppas att man drömmer finare saker på lila än på vitt. 

13.3.11

Hello. I've missed you quite terribly.


Jag har hängt med Jakob idag. Och skitit i balträningen för att köra bil och äta pizza. Och pratat. Om allt som är värt att prata om. Och kommit fram till att en del människor är så konstiga (min ständiga kommentar). Och gud vad jag inte insett det förren nu, men jag är så otroligt lycklig över att han har flyttat hem. Underbar, är han. På alla sätt och vis. Även fast hans magsäck är pinsamt liten. Så himla bäst att han bara bor 20 minuter bort. Gladast, är jag! Godnatt!

but if I did Iwouldprobablywanttostaythereforever.




Att sova 19 timmar. Och sen vara vaken i sex timmar för att krama mina vänner, innan jag  sover i åtta timmar till. Och helt plötsligt har det redan blivit söndag. Jag förstår inte riktigt hur det går till. Men jag är inte lika trött längre. Ikväll ska jag hänga med Jakob. Så himla länge sen. Så himla fint. Det är måndag imorgon. 


8.3.11

Jag vattnar mina växter, och plockar det jag sår. Sekunder tickar, minuter går. Och det går dagar, och det går år.

Ibland saknar jag människor så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag antar att det är en ganska vanlig känsla. Sådär mycket att man loggar in på skype ungefär 58932 på samma dag för att se om en speciell person är inne. Men nej, inte där den här gången heller. Och man förstår sig inte på varför personen inte är där. Bara en av de 58932 gångerna. Så svårt borde det ju inte vara. 

Det finns det kinesiska ordspråket:

"En dag, tre höstar"

De menar att när man saknar någon tillräckligt mycket kan en dag kännas som tre år. Och det är ju sant. Så himla sant. Just nu i denna sekund saknar jag så mycket att det gör ont på insidan av kroppen. Under skinnet. Saknar, saknar, saknar och vill resa till andra sidan jorden bara för att få säga hej och kramas. Istället skickar jag iväg ett asdyrt SMS och får "Saknar dig ännu mer i just denna sekund!!!" som svar. Och det är ju rätt fint. Sånt är fint. Även om jag inte tror det är möjligt att man kan sakna mer än vad jag gör. Jag förstår inte varför jorden insisterar på att vara så stor. Den får mig att känna mig så otroligt liten.

Kafferingar

Jag tror inte på att lämna över sin framtid till ödet. Jag tror inte på ödet alls, egentligen. Men när man ställer en kaffekopp, med tre droppar kaffe i, på ett bord och låter den stå så kommer det bildas en ring. En ring torkar i botten. Och om man sedan lutar på koppen och snurrar på den kommer ytligare en ring bildas. Två ringar, i en kopp. Om man fortsätter att snurra på koppen kommer kaffedroppen följa spåren. Den kommer dela sig över ringarna. Springa runt i varsin ring. För att sedan återförenas. Och det får mig att tänka på ödet. Den ändå typen av öde som jag kan tro på. Hur två saker som ska vara tillsammans kommer i slutändan få vara tillsammans. Inte på grund av någon allsmäktig kraft som väljer att frälsa oss och göra våra liv vackra ibland, utan vi. Vi, som vill ha något. Vi som tycker att en del saker är värda mer än andra. De sakerna som vi är redo att inte ge upp på. Den typen av öde, som vi själva skapar. När man vill ha något tillräckligt mycket kan man få det. Kaffedropparna återförenas, även om de delar på sig ibland. Precis som människor dras till platser de tycker om. Människor de tycker om. Saker de tycker om. Kaffekopparna. 

6.3.11

Fluffig lycka i heliumballonger


Så otroligt konstigt det känns att sova ensam idag. Ikväll. Inatt. I mitt rum. Jag har redan vant mig vid annat, men här är jag nu. Igen. Kommer säkert inte kunna somna. Min tycker att livet är ganska fint ändå. Ensamheten varar faktiskt inte förevigt. Vårvädret gör mig så extremt lycklig. Snön och isen smälter och det är nästan inte alls kallt. Är ledig imorgon och tänker dricka massor kaffe innan jag och Fia-Lena ska plugga. Det är mars. Mars gör mig lycklig. Och jag har just beställt en flygbiljett som ska ta mig bort härifrån över påsken. Så himla lycklig, fast jag är ensam och inte kan somna. Människor är så fina. De är de människorna man ska vara med. De fina. Så himla lycklig. Kanske skulle ta och skriva lite på min saga. Bra dag idag. Bra vecka. Så himla bra vecka, faktiskt.

3.3.11

Vecka nio.

Det är lite "juste, jag har en blogg" just nu. Bor hos Hannah. Äter gröt till frukost. Går till skolan. Kommer hem för att hämta saker och möts av vindruvor och nybakat bröd. Och det är redan torsdag. Ja, typ så. Bor hos Hannah just nu. Fast nu är jag hemma, och ska dricka en kopp kaffe och titta på Svampbob innan vi ska mötas för att handla kvällsmat. Så himla mysigt är det.